Before I Go To Sleep: Need. To. Suspend. My. Disbelief

Betyg: ☆☆
Författare: S. J. Watson
Förlag: Black Swan (2011)
Antal sidor: 372 sidor

Finns till exempel hos Adlibris, Bokus eller CDON. Den heter Innan jag somnar på svenska och finns även den exempelvis på Adlibris, Bokus eller CDON.

Handling

Varje morgon vaknar Christine upp utan några minnen av de senaste åren. Hennes hjärna har skadats så att hon inte klarar av att bilda minnen som varar över natten. Varje gång hon går och lägger sig är det med vetskapen att när hon vaknar upp nästa morgon så kommer hon inte komma ihåg någonting. Vad händer då när den hon borde kunna lita på visar sig inte var särskilt tillförlitlig?

Kommentarer

Det har kanske kommit upp en eller två gånger att jag pluggar psykologi, vilket innebär att jag har vissa kunskaper inom neurobiologi. Det innebär också att jag i början av Before I Go To Sleep har ett par larm som tjuter; ”Danger! Danger! Hjärnan fungerar inte på det viset! Abort! Abort!”, i bakhuvudet. En viss tid av läsningen har ägnats åt att försöka få tyst på dem. När det inte har gått, har jag knuffat in dem i en ljudisolerad garderob och låst dörren.

När man stänger av den överlogiska delen av hjärnan – ibland ska fiktion få vara fiktion – och börjar tänka efter så är det egentligen fruktansvärt. Jag klarar inte av tanken på om jag skulle drabbas av anterograd amnesi, då mitt goda minne alltid har varit något jag är stolt över. Därmed borde boken få det att krypa i skinnet på mig. Jag borde känna fasa och sympati med Christine, men gör det inte riktigt. Inte mer än på ytlig nivå, så som den fruktansvärda situationen förtjänar. Varför kryper det inte i skinnet på mig?

Till viss del beror det nog på att berättelsen blir ganska monoton. Hon vaknar upp utan minnen, läser sin dagbok, drabbas av nya misstankar. Det är aldrig som om det fruktansvärda i hennes situation får sjunka in, utan jag drivs hela tid framåt av nya delar till handlingen. Jag skulle ha önskat att den känslomässiga biten hade fått väga något tyngre så att jag kunde få lite obehagskänslor.

Jag upplever dessutom Christine som väldigt stereotyp. Stereotypen så här ska en kvinna vara: moderskapet främst, oroa sig över hur hon ska laga mat till sin man och använder vidriga uttryck som ”ge sig själv till sin man”. Jag tycker att det är obehagligt när sex beskrivs som en present som en kvinna ger en man, istället för en aktivitet som de förhoppningsvis utför entusiastiskt tillsammans. Ännu mer obehagligt blir det när jag upplever att hon befinner sig i en beroendeställning till honom, i och med den svåra minnesförlusten.

Den krypande känslan infinner sig inte förrän på slutet. Då rasslar det plötsligt iväg och slutet är så spännande och nervkrypande som jag hade hoppats att hela boken skulle vara. Hade boken varit så hela vägen hade jag förmodligen avgudat den. Men som det är nu upplevde jag att det var en bitvis seg historia med ett nagelbitande slut.

Ett urval av andra som har bloggat om Before I Go To Sleep

Annika; Bookis och Jennies boklista