Efter en hektisk vecka ska det bli skönt med helg och midsommarfirande (och födelsedagsfirande – min syster fyllde år nu i veckan).
Men först – jerka! Denna vecka lyder uppgiften så här: Vad tycker du om dialekternas vara eller icke vara i böckernas värld?
Jag tycker att dialekterna ska hålla sig i dialogen. Men det kräver att författaren har gjort sin efterforskning och använder dialekten på rätt sätt. I böcker på engelska brukar det finnas en irriterande sak när det gäller skotska karaktärer – de använder ”aye” som en ersättning för ”I”, vilket blir lite fel med tanke på att det första är ett ja egentligen…
Böcker som är skrivna helt på dialekt brukar faktiskt ge mig huvudvärk. Så jag undviker dem.
Glad midsommar!
Klarar inte heller för mycket dialekt!
Jag tycker ju om att förstå det jag läser och dialekter i skrift gillar jag inte alls 🙂
Tycker framför allt att det blir så tungläst, måste koncentrera mig på orden istället för att bara läsa vidare.
Ja, om dialekter ska finnas med måste det hålla sig till dialogerna, men jag föredrar definitivt böcker utan en massa dialekter 🙂
Iiiick! Felanvändning av dialektala uttryck borde ge skampålestraff. Ofog!
Ja, det blir ju väldigt tokigt om det blir ett annat ord i stället!
Om det är en dialekt jag är bekant med (min egen…) då kanske det kan vara OK i en bok, men jag är inte hemma i så många dialekter och då kan det bli att jag faktiskt inte fattar, och då förstör det läsningen helt för mig…
Det är sant, det passar nästan bäst i dialoger, i alla fall om boken är skriven i tredje person och dialoger är karaktärernas enda kommunikationsform.
Aye kontra I har jag aldrig träffat på tror jag men jag kan förstå hur det kan vara irriterande.
Dialekten ska absolut begränsas till dialogerna och får inte bli överdriven eller svårförståelig. Den ska tillföra något av vikt annars blir det bara jobbigt.