Den mörka staden av Carrie Ryan

Recensionen kan innehålla spoilers för tidigare delar i serien.

Författare: Carrie Ryan
Originaltitel: The Dark and the Hollow Places
Översättning: Lisbet Holst
Serie: De oheliga, #3
Förlag: Styxx fantasy (2013)
Antal sidor: 389 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Exempel på var den kan köpas i olika format (på engelska)
Inbunden | Adlibris, Bokus
Pocket | Adlibris, Bokus

En gång för länge sedan var den Mörka Staden en glittrande plats fylld med möjligheter, men det var innan Återkomsten. Nu ligger stora delar av staden i ruiner. Annah har vuxit upp i den och känner den som baksidan av sin ficka. Hon vill inget hellre än återvända hem till De vassa tändernas skog, men minnet av den tvillingsyster hon lämnade gråtande på en stig håller henne kvar. Nu väller horden in över staden och det är osäkert om någon kommer att överleva.

Det är alltid nervöst när du ska ge dig på sista delen i en serie eller en trilogi. Därför vaggades jag in i en sorts trygghet när Den mörka staden inledningsvis tog mig med storm. Starkaste delen i trilogin hittills, tänkte jag. Men så gick det några sidor och sakta började den överväldigande positiva känslan ersättas av tvivel.

Liksom i de övriga delarna fortsätter Carrie Ryan att utforska intressanta frågor i Den mörka staden. I den här är det den kvalitativa skillnaden mellan att överleva och att leva som ska dryftas. Är det tillräckligt att leva ett liv där du bara kämpar för att överleva, utan att egentligen leva eller fylla livet med saker som gör det värt att leva?

Kanske är Annah inte den rätta karaktären att skriva den fråga utifrån. Inledningsvis gillar jag henne skarpt, men ju längre in i Den mörka staden jag kommer desto mer självömkande tycker jag att hon är. Därtill beskrivs hon som den ultimata överlevaren, den som klarar sig själv, som inte klarar av att släppa någon inpå livet. Att hon är en skicklig överlevare märks inte alls i boken, eftersom hon fattar ovanligt korkade beslut som gör att hon hamnar i trubbel och måste räddas av någon.

Där kommer ytterligare en sak som stör mig med Den mörka staden: det konstanta hotet om sexuellt våld. Annah och Gabry är ensamma kvinnor på ön, vilket innebär att de måste utsättas för våldtäktshot stup i kvarten. Därför att män tydligen är djur som inte kan kontrollera sig själva.

Ja, jag vet att det stämmer in på hur rekryterarna i övrigt skildras i Den mörka staden. Men för mig är sexuellt våld som egentligen inte tillför något till handlingen som att vinka med ett rött skynke framför en tjur.

Samtidigt är det just skildringen av rekryterarna och deras grymheter som lever kvar i mig efter att ha läst Den mörka staden. I en värld som befolkas av levande döda med en enda drift, att smitta, är det otroligt hur människan framstår som det mest otäcka. De grymheter som de kan utsätta andra människor för bara för att roa sig själva får mig att må lika illa som Annah och skakar mig också i grunden.

Människans grymheter åt sidan, hur var det nu med kärlekstramset i Den mörka staden? Jag trodde faktiskt att vi skulle klara oss undan från en kärlekstriangel här, men icke sa Nicke. Och kärleken mellan Annah och Catcher känns lite väl mycket insta love till att börja med. Men så börjar jag gilla de två trasiga människorna tillsammans. De har fin kemi.

Den mörka staden är klart den svagaste länken i kedjan, men jag tycker riktigt bra om den här serien. Och visst gör det mig sugen på att läsa lite mer om zombier!

Andra bokbloggare om Den mörka staden

Bokhuset; Boktycke; Fiktiviteter; Flygarens bokblogg; Fridas bokhylla; Glasögonorm; I Elinas bokhylla; Sagan om Sagorna; Skuggornas bibliotek

Andra böcker i serien

De vassa tändernas skog (recension)

De dödas strand (recension)

Den mörka staden