Den mörka staden av Carrie Ryan

Recensionen kan innehålla spoilers för tidigare delar i serien.

den mörka staden

Författare: Carrie Ryan
Originaltitel: The Dark and the Hollow Places
Översättning: Lisbet Holst
Serie: De oheliga, #3
Förlag: Styxx fantasy (2013)
Antal sidor: 389 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Exempel på var den kan köpas i olika format (på engelska)
Inbunden | Adlibris, Bokus
Pocket | Adlibris, Bokus

En gång för länge sedan var den Mörka Staden en glittrande plats fylld med möjligheter, men det var innan Återkomsten. Nu ligger stora delar av staden i ruiner. Annah har vuxit upp i den och känner den som baksidan av sin ficka. Hon vill inget hellre än återvända hem till De vassa tändernas skog, men minnet av den tvillingsyster hon lämnade gråtande på en stig håller henne kvar. Nu väller horden in över staden och det är osäkert om någon kommer att överleva.

Det är alltid nervöst när du ska ge dig på sista delen i en serie eller en trilogi. Därför vaggades jag in i en sorts trygghet när Den mörka staden inledningsvis tog mig med storm. Starkaste delen i trilogin hittills, tänkte jag. Men så gick det några sidor och sakta började den överväldigande positiva känslan ersättas av tvivel.

Liksom i de övriga delarna fortsätter Carrie Ryan att utforska intressanta frågor i Den mörka staden. I den här är det den kvalitativa skillnaden mellan att överleva och att leva som ska dryftas. Är det tillräckligt att leva ett liv där du bara kämpar för att överleva, utan att egentligen leva eller fylla livet med saker som gör det värt att leva?

Kanske är Annah inte den rätta karaktären att skriva den fråga utifrån. Inledningsvis gillar jag henne skarpt, men ju längre in i Den mörka staden jag kommer desto mer självömkande tycker jag att hon är. Därtill beskrivs hon som den ultimata överlevaren, den som klarar sig själv, som inte klarar av att släppa någon inpå livet. Att hon är en skicklig överlevare märks inte alls i boken, eftersom hon fattar ovanligt korkade beslut som gör att hon hamnar i trubbel och måste räddas av någon.

Där kommer ytterligare en sak som stör mig med Den mörka staden: det konstanta hotet om sexuellt våld. Annah och Gabry är ensamma kvinnor på ön, vilket innebär att de måste utsättas för våldtäktshot stup i kvarten. Därför att män tydligen är djur som inte kan kontrollera sig själva.

Ja, jag vet att det stämmer in på hur rekryterarna i övrigt skildras i Den mörka staden. Men för mig är sexuellt våld som egentligen inte tillför något till handlingen som att vinka med ett rött skynke framför en tjur.

Samtidigt är det just skildringen av rekryterarna och deras grymheter som lever kvar i mig efter att ha läst Den mörka staden. I en värld som befolkas av levande döda med en enda drift, att smitta, är det otroligt hur människan framstår som det mest otäcka. De grymheter som de kan utsätta andra människor för bara för att roa sig själva får mig att må lika illa som Annah och skakar mig också i grunden.

Människans grymheter åt sidan, hur var det nu med kärlekstramset i Den mörka staden? Jag trodde faktiskt att vi skulle klara oss undan från en kärlekstriangel här, men icke sa Nicke. Och kärleken mellan Annah och Catcher känns lite väl mycket insta love till att börja med. Men så börjar jag gilla de två trasiga människorna tillsammans. De har fin kemi.

Den mörka staden är klart den svagaste länken i kedjan, men jag tycker riktigt bra om den här serien. Och visst gör det mig sugen på att läsa lite mer om zombier!

betyg3

Andra bokbloggare om Den mörka staden

Bokhuset; BoktyckeFiktiviteter; Flygarens bokbloggFridas bokhylla; Glasögonorm; I Elinas bokhylla; Sagan om Sagorna; Skuggornas bibliotek

Andra böcker i serien

De vassa tändernas skog (recension)

De dödas strand (recension)

Den mörka staden

Om C.R.M. Nilsson

Boknördig beteendevetare som jobbar som stödpedagog. Hjärtat klappar lite särskilt för spekulativ fiktion.
Det här inlägget postades i läsning och har märkts med etiketterna , , , , , . Bokmärk permalänken.

11 svar på Den mörka staden av Carrie Ryan

  1. Monika skriver:

    Jag har ju haft funderingar på att läsa något av Carrie Ryan, trots zombies, men jag vet inte nu. Det får nog vänta i alla fall 🙂

  2. Lena skriver:

    Jag gillade serien i helhet riktigt mycket.

    • C.R.M. Nilsson skriver:

      Jag gillade de två första böckerna mest och blev lite besviken på den här. Men i efterhand skulle jag nog säga att novellen som jag läste, och som utspelade sig i samma universum, var bäst. Det var inte lika mycket kärlekstrams i den 😉

  3. Lotta skriver:

    Intressant med reflektionen om att trots att de är i en värld av zombies så är människan det mest skrämmande! Det var ett tag sen jag själv läste boken, men jag minns också det här med männen och våldtäktshoten. Detta tycker jag är något som återkommer i postapokalytiska filmer och romaner – att kvinnor helt plötsligt inte blir sedda som människor utan bara kvinnor – som män ska ha sex med och kan föda barn. Andra exempel är 28 dagar senare och The book of Eli.

    • C.R.M. Nilsson skriver:

      Det gör mig inte direkt sugen på att utforska den postapokalyptiska genren, om jag ska vara ärlig. Även om det skulle vara viktigt att återbefolka världen igen efter en stor katastrof, så tycker jag att det kan finnas lite medmänsklighet också. Kvinnor är faktiskt inte vandrande livmödrar och inkubatorer.

  4. Pingback: De dödas strand av Carrie Ryan - C.R.M. Nilsson

  5. Pingback: Kaosutmaning 2016 - C.R.M. Nilsson

  6. Pingback: Månadsrapport: Maj 2016 - C.R.M. Nilsson

  7. Pingback: Halvtid för Kaosutmaningen: Hur går det för er? - C.R.M. Nilsson

  8. Pingback: Kaousutmaningen: Slutsummeringen - C.R.M. Nilsson

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.