Författare: Kazuo Ishiguro Originaltitel: The Unconsoled Översättare: Rose-Marie Nielsen Förlag: Wahlström och Widstrand (1996) Antal sidor: 485 sidor Recensionsexemplar: Nej. Exempel på var den kan köpas i olika format Inbunden | Adlibris, Bokus, CDON
Mr Ryder är en välkänd pianist som anländer till en liten centraleuropeisk stad för att ge en konsert. Bara det att han inte kan komma ihåg att han har gått med på att ge konserten. Snart står det klart att ortsborna förväntar sig något mer av honom än en simpel konsert. Han ska avgöra en stor fråga och stadens framtida inriktning. Samtidigt börjar han inse att den här konserten kan vara avgörande för hans eget liv. För den han vill vara.
Att ge sig i kast med Kazuo Ishiguros Den otröstade är att välkomna förvirringen in i sitt liv. Det finns en logik i strukturen, men det är en drömmarnas logik. Det är det som gör att Mr Ryder kan göra ett första besök i staden, men visa sig ha en relation till en kvinna där. Eller att han kan resa lång väg med bil till en plats, bara för att komma ihåg att det finns en korridor från det huset som kommer att leda honom tillbaka till hotellet. Känslan av att stiga ned i ett nästan femhundra sidor långt drömlandskap är inte alltid helt angenäm, men inte heller på något sätt motbjudande. Det bara är. Om det är din första bekantskap med Ishiguro, ge honom en chans till. Fullt så här märklig brukar han inte vara.
Stundtals absurd, stundtals rolig, fyller ändå Den otröstade mig med obehagskänslor. Det känns som om Ryder är fångad i ett liv som han inte kan hejda, som bara spinner vidare bortom hans kontroll. Han är oförmögen att se bortom sig själv för att inse vad som pågår runt omkring honom. Ibland känns det som en person med utmattningssyndrom, vars minne och kognitiva förmågor har påverkats, vilket var obehagligt att läsa i den situation jag själv befinner mig i.
Den otröstade är en förvirrande, humoristisk men samtidigt obehaglig bok som är olikt något annat jag har läst.
köar fortfarande för denna
Det är väl många som vill läsa årets pristagare, kan jag tänka mig.
Oj. Tunga grejer, men mycket spännande. Kanske rentav en otippad väg ut ur min lässvacka. Vi får se. Tack för intressant recension hursomhelst.
Han har skrivit annat som är bättre, men det är en intressant bok ändå.
Pingback: Månadsrapport: Oktober 2017 - C.R.M. NilssonC.R.M. Nilsson
Har med viss möda läst boken. Ändå har jag fortsatt, för den är intressant. Kulturens pretto, borgerlighetens småskurna småsinthet – upp till läsaren att uppfatta. Han är förälder också, en skitdålig sådan.
Det är ju något med boken som får en att fortsätta att läsa trots att en egentligen inte tycker om den.