Dikter av Harry Martinson

dikter

Författare: Harry Martinson
Förlag: Albert Bonniers förlag (1959)
Antal sidor: 190 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Exempel på var den kan köpas i olika format
Inbunden | Adlibris, Bokus, CDON
Pocket | Adlibris

1974 fick Harry Martinson och Eyvind Johansson dela på Nobelpriset i litteratur. Motiveringen för Martinson löd: ”för ett författarskap som fångar daggdroppen och speglar kosmos.” Beslutet är kontroversiellt då de båda satt med i Svenska Akademien det år de tilldelades priset. Den utgåva som jag har läst är ett urval av Martinsons dikter, som gavs ut 1959. Ett antal år innan kontroversen, med andra ord. Utgåvan innehåller dikter ur samlingarna Spökskepp, Nomad, Natur och Passad, samt även de dikter som Martinson medverkade med i Fem unga.

Jag vet inte om det beror på urvalet, eftersom det blir tämligen begränsat, eller inte, men jag fastnar inte alls för Martinsons poesi. Lyrik för mig är något privat, något känslosamt, något innerligt. Det ska skaka om mig och få mig att känna saker. Eftersom detta är en sådan subjektiv upplevelse är det tämligen självklart att jag inte kommer att klicka med eller tycka om all poesi, vilket så blir fallet med Martinson.

Visst är hans naturdikter vackra. Jag kan uppskatta det lekfulla sättet som han gör ovanliga ordkombinationer för att få fram stämningar, men det förblir en ytlig observation: det här är vackert. Det här är en språkkonstnär. Naturen är ständigt närvarande i hans dikter, men många skildrar även arbetslivet, främst kanske yrken som inte finns kvar idag och jag kan uppskatta att hur hans lyrik ger en inblick i en tid som har gått förlorad.

Titt som tätt händer det dock att jag stannar till och upptäcker att en dikt tilltalar mig. Inte så att de får marken att rämna, men att de ändå talar till något mig inombords. Till exempel denna dikt från sidan 142 där de två sista raderna är så elegant formulerade och verkligen träffar mig rakt i magen:

Leken
När du vill tro att du lätt
färdas rakt mot strömmen,
spring då ut på bron en månskenskväll.
Stenbron sätter genast mot strömmens gamla silver.
Fram hinner du aldrig, men mycket i livet
måste vara lek för att levas.

Och så är det väl. När du slutar leka är du inte vuxen då är du död, som de säger.

Jag tror inte att Harry Martinsons lyrik och jag kommer att komma överens, men jag vill ändå fortsätta utforska hans författarskap.

betyg2

Om C.R.M. Nilsson

Boknördig beteendevetare som jobbar som stödpedagog. Hjärtat klappar lite särskilt för spekulativ fiktion.
Det här inlägget postades i läsning och har märkts med etiketterna , , , , , . Bokmärk permalänken.

9 svar på Dikter av Harry Martinson

  1. Pingback: Klassikerutmaningen - C.R.M. Nilsson

  2. Pingback: Månadsrapport: Juni 2015 - C.R.M. Nilsson

  3. Sanna skriver:

    Jag gillar inte lyrik i största allmänhet, men epik på vers går bra och Aniara är ett mästerverk! Däremot har jag aldrig orkat ge mig på Martinssons ”vanliga” dikter.

  4. Lena skriver:

    Lyrik läser jag väldigt sällen. Men Harry Martinsons lyrik är jag nyfiken på.

  5. A ROOM OF MY OWN skriver:

    Harry Martinsons lyrik läser jag alltid. Nyligen besökte jag också Jämshög där HM och Sven Edvin Salje själva inrett var sitt rum i Hembygdsmuseet. Guiden hade egna minnen av det arbete. Jag ska inte påstå att jag gilla all hans lyrik, men väldigt mycket. Kanske för att jag vuxit upp i samma landskap med smma insjöar, gloende kor, daggmaskar och fallfärdiga lador.

    • C.R.M. Nilsson skriver:

      Naturdikterna är ofta väldigt vackra, väldigt målande, och har en knorr på slutet. Det var oftast dem jag föll för, om jag föll för någon av hans dikter. Annars, nej, det här var inte en poet för mig.

  6. Pingback: Avklarad utmaning: Klassikerutmaning - C.R.M. Nilsson

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.