Donatorn av Dean Koontz

donatorn

Författare: Dean Koontz
Originaltitel: Your Heart Belongs to Me
Översättare: Sabina Söderlund
Förlag: Bra Böcker (2011)
Antal sidor: 299 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Slut hos förlaget.

Ryan Perry är en 34-årig Internetentreprenör som verkar ha lagt världen för sina fötter. Men så börjar han uppleva en rad skrämmande och märkliga symtom. Snart diagnosticeras han med en svår hjärtmuskelsjukdom och utan en organtransplantation ges han bara en kort tid att leva. Sagt och gjort: han sätts upp en väntelista för en hjärttransplantation. Ett år senare mår han bättre än någonsin. Företaget frodas och han hoppas på en återförening med sin flickvän. Då börjar det dyka upp mystiska gåvor: godishjärtan, ett hjärtformat smycke, en video från en hjärtoperation… Alla med ett och samma meddelande: ditt hjärta tillhör mig.

Dean Koontz har länge varit en författare som jag bligat lite nyfiket på. När ett slitet exemplar av Donatorn dök upp ett år på bokrean slog jag genast till. En kort tid därefter började det dyka upp recension efter recension om att detta inte var Koontz bästa. Jag väljer att tro dessa personer. Annars skulle det inte bli fler böcker av Dean Koontz för min del.

Donatorn har en intressant premiss, men det går förlorat i en flod av onödiga sidohandlingar. Bland annat så finns ett stort sidospår om en man som sysslar med assisterat självmord och har bevarade lik i sin lägenhet, men som inte visar sig ha någon betydelse alls för den övriga handlingen. Det är obehaglig läsning, just den biten, men eftersom det inte har någon signifikans för berättelsen gjorde det mig frustrerad.

Än mer frustrerad blir jag av de ständigt långrandiga beskrivningar som förekommer i Donatorn. Varje karaktär, oavsett hur liten roll de har, ska beskrivs otroligt detaljerat. Därtill närmar sig beskrivningarna ofta purple prose, som den här beskrivningen av flickvännen Samantha: ”Hon var lika perfekt som en hägring, blont hår och läckra former, en gäckande oas på den soldränkta sanden. ”(s. 15 i den inbundna utgåvan.)

Därtill upplever jag att Donatorn är fylld av märklig logik. I inledningsskedet av hans sjukdom råkar läkaren säga i förbifarten att hjärtmuskelsjukdomen kan bero på förgiftning. Detta tar Ryan fasta på och dyker ned i paranoida fantasier som får honom att förfölja Samanthas mamma och mammans pojkvän (tidigare nämnda person som sysslar med assisterat självmord.) Det känns inte som om jag får någon anledning att tro att det är rimligt för honom att tro att någon vill mörda honom, vilket gör att jag får svårt att köpa den delen av boken. Och i den delen som utspelar sig ett år senare har han helt plötsligt förvandlats till någon form av actionhjälte utan att jag som läsare har en aning om hur det gick till.

Nej, Donatorn var inget för mig. Men eftersom ni insisterar på att Dean Koontz kan bättre ger jag honom en chans till. Tips?

betyg2

Andra som har bloggat om Donatorn

Annikas litteratur- och kulturblogg; BokfinkBokföring enligt Monika; BoktagenKajsas bokbloggVargnatts bokhylla

Om C.R.M. Nilsson

Boknördig beteendevetare som jobbar som stödpedagog. Hjärtat klappar lite särskilt för spekulativ fiktion.
Det här inlägget postades i läsning och har märkts med etiketterna , , , , , . Bokmärk permalänken.

16 svar på Donatorn av Dean Koontz

  1. Jag läste väldigt mycket Dean Koontz som tonåring, kan inte svara på om de håller måttet fortfarande, men då var favoriterna: Väktare, Draktårar och Blixtsken, med förstnämnda som den stora favoriten.

    Min bild av Koontz då var en mer lättsmält version av Stephen King. Böckerna var lättlästa och oftast enkla och raka i upplägg. Inte heller superläbbiga men ändå läsvärda och spännande.

    Senare tids Koontz har skippat övernaturliga inslag och skriver traditionella deckare. Läste Vansinne för ett par år sen med den ”nye” Koontz. Helt okej men saknade monstren och skräcken. Donatorn verkar vara samma typ av bok, så jag tror jag står över. Bra recension!

    • C.R.M. Nilsson skriver:

      Jag tror just liknelsen med Stephen King var det som först gjorde mig nyfiken på Koontz. Men den här var inte alls speciellt bra, även om den innehöll vissa övernaturliga inslag. Problemet var att dessa inslag kändes så lösryckta från den övriga handlingen…

      Tack för tipsen! Blir definitivt nyfiken på Väktare 🙂

  2. Monika skriver:

    Ha ha, kul att se att även du reagerade på vissa saker 🙂

    Jag har ju slukat en del Koontz genom åren och den som jag tyckt varit i särklass bäst av allihop är Väktare. Även de första delarna om Odd Thomas är bra.

  3. Bokhuset skriver:

    Jag vet inte riktigt vad som hände med Koontz men det känns som han någonstans gick från det krypande läskiga, till splattergenren. Mycket psykopater, den ena värre än den andra och rätt tröttsamt.

    Väktare var en av mina storfavoriter som ung och jag älskar fortfarande Golden Retrivers lite lite mer tack vare Koontz. Om den håller fortfarande är ju en annan fråga.

    Andra favoriter av Koontz var Blixtsken och Kall eld. Måste nog prova omläsning bara av nyfikenhet tror jag. 🙂

  4. Nej den här är absolut inte en av hans bästa. Jag som har en ganska kravlös kärlek till honom tyckte knappt om den. Däremot är böckerna om Odd Thomas riktigt bra. Väktare och Psykopaten är också väldigt bra.

  5. Kajsa skriver:

    Jag gillade Psykopaten. En av få böcker som skrämde mig. Och sånt uppskattas! Trevlig recension. 🙂

  6. Jag har bara läst hans tidiga böcker, men sen blev jag mörkrädd efter några skräckfilmer och det blev aldrig några fler… inte blev jag sugen efter den här recensionen heller 🙂

  7. Therése skriver:

    Jag minns jag läste Trasdockan typ under högstadiet/gymnasiet och oj vad jag hade mardrömmar sen… Tyckte den var bra men sjukt läskig, och eftersom jag är en mes när det gäller läskiga böcker så…

  8. Pingback: Boktolva 2015 - C.R.M. Nilsson

  9. Pingback: Månadsrapport: September 2015 - C.R.M. Nilsson

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.