I två världar av Marguerite Sechehaye

Författare: Marguerite Sechehaye
Originaltitel: Journal d’ une schizophréne
Översättare: Birgitta Dalgren
Förlag: Natur och kultur (1974)
Antal sidor: 140 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Exempel på var den kan köpas i olika format (på engelska)
Inbunden | Adlibris, Bokus
Pocket | Adlibris, Bokus, CDON

När Renée var fem år gammal började hon förlora kontakten med verkligheten. Ju äldre hon blev, desto mer försjönk hon i sitt schizofrena tillstånd och hamnade i det ljusa landet. Hon förflyttas mellan olika sjukhus och är ibland bara förmögen att äta bara äpplen och spenat då ”Systemet” förbjuder allt annat. Intensiv förtvivlan fyller henne ibland. Senare regredierar hon till ett spädbarnsliknande tillstånd. Till stöd och hjälp har hon sin psykoanalytiker, Marguerite Sechehaye, som finns med henne hela vägen tillbaka till verkligheten.

Min morfar undervisade på gymnasiet i social omvårdnad och använde då I två världar som kurslitteratur, vilket gjorde mig nyfiken på boken. I två världar är indelad i två delar. Den inledande delen är Renées dagboksanteckningar där hon skildrar sina upplevelser med vanföreställningar. I den avslutande delen tar läsaren del av Marguerite Sechehayes analys av det som Renée har beskrivit.

I två världar ger en fascinerande inblick i hur det kan vara att vara schizofren. Ibland tar världen sig an irrationella drag: proportionerna tycks inte stämma, en skola förvandlas till ett fängelse, människors gester och rörelser slutar ha en mening och sammanhang och kamrater plötsligt förvandlas till främlingar. Ljuset blir kallt och oförlåtande. Föremål döda och oigenkännliga. Det är mycket klarsynt förmedlat.

Och om I två världar hade hållit sig till just Renées upplevelser och låtit dem ta större plats, hade jag nog älskat den här boken. Kanske är det för att jag har svårt för psykoanalys, men jag tycker inte att Sechehayes tankar är speciellt intressanta utan hade gärna fortsatt läsa om Renée. Särskilt skulle jag ha velat se att hennes upplevelser som inlagd hade utvecklas, eftersom det i närmast slätas över. Viss information om händelserna där tycks saknas.

På flera ställen läser jag att Sechehaye genom sitt arbete med Renée lyckades skapa en ny behandlingsmetod för människor med schizofreni. För en modern läsare som mig väcker I två världar en del frågor om det etiska i behandlingen. Renée görs helt beroende av Sechehaye till den grad att hon inte kan äta om ”mamman” inte är närvarande i rummet eller sköta sin hygien utan ”mammans” tillåtelse. Sechehaye adopterar även senare Renée. Det känns som om det går över gränsen flera gånger.

I två världar ger en fascinerande inblick i en schizofren flickas sinnevärld, men skulle ha vunnit på att få vara lite längre och mer utvecklad.