Jag har relativt lätt för att börja gråta under sorgliga ögonblick, så att försöka begränsa det tog lite tid. Men sedan kom jag på det oslagbara alternativet:
Jag satt som bänkad när Torka aldrig tårar utan handskar gick på SVT och jag grät i varenda avsnitt. Jag grät så mycket att folk frågade mig om jag verkligen borde titta på den. Det är en så bra filmatisering: så sorglig, så stark, att ingen borde lämnas oberörd. Jag har planer på att se om den, men då med ett rejält paket näsdukar nära till hands.
Jag har varken klarat av att läsa böckerna eller se serien, jag behöver glädje, inte tårar, just nu…
Det är så tungt att det kräver enorma emotionella resurser, vilket en inte alltid har. Det krävs att en känner att en orkar med.
Sista delen var så sorglig så jag knappt klarade av att titta.
Sista avsnittet är riktigt jobbigt. Men för mig är andra avsnittet/andra boken på något sätt ännu jobbigare för mig.
Ska erkänna att jag varken orkat se eller läsa denna serie än. Men ska ta tag i det, snart förhoppningsvis.
Det är en serie som kräver mycket av en, så det gäller att pricka rätt med orken.