Författare: Joy Fielding
Originaltitel: Puppet
Översättare: Ulla Henning
Förlag: Hemmets (2015)
Antal sidor: 284 sidor
Recensionsexemplar: Nej.
Amanda är en framgångsrik försvarsadvokat i Florida. Hon har tvättat bort accenten som märker henne som kanadensare och pratar aldrig om sitt förflutna. Men detta är ett förflutet som är beslutet att komma ifatt henne. När hennes exman ringer henne är det för att meddela att hennes mamma kallblodigt har skjutit en man. Trots att relationen mor och dotter emellan aldrig har varit särskilt bra, så kan hon inte tro att mamman är en känslokall mördare. För första gången på flera år reser hon hem till Kanada för att nysta i saken. Familjehemligheter som legat begravda i decennier kommer upp till ytan.
I inledningen av Familjehemligheter ställs jag inför en inte särskilt sympatisk bild av huvudpersonen: hon försvarar en våldtäktsman och genom hennes huvud far tankar som är så typiska för våldtäktskultur att jag mår illa. Hon vet dessutom att han är skyldig bortom rimligt tvivel. Det går aldrig att göra om ett första intryck, så när det väl kommer fram att det inte är hennes egna åsikter, utan en del av den roll som hon spelar som hans försvarare, är det för sent. Jag är färgad av detta första intryck.
Rent hantverksmässigt är jag inte överdrivet förtjust i Familjehemligheter. Dialoger som sträcker sig över flera sidor utan att det direkt tillföra något till berättelsen. Förtydligande: bara rena repliker. Inga dialogmarkörer, inga reaktioner på vad som sägs. Efter ett tag blir det svårt att hålla reda på vem som säger vad. Utöver detta har jag svårt för Amandas ovana att tala för sig själv. Det känns konstlat.
Mot slutet sugs jag dock in i Familjehemligheter. Sidorna svischar förbi och spänningen stegras. Vändningen tar mig med total överraskning. Trots att den bitvis är förutsägbar, så hade jag aldrig anat att det var så det hela låg till. Riktigt snyggt gjort.
Familjehemligheter är inte riktigt min kopp av thé, men mot slutet blir den riktigt spännande.
