Författare: Nick Hornby Uppläsare: Julian Rhind-Tutt Förlag: Penguin (2015) Antal minuter: 464 minuter Recensionsexemplar: Nej. Exempel på var den kan köpas i olika format Pocket | Adlibris, Bokus, CDON
När Nick Hornbys föräldrar skulle skiljas, fann han och pappan det svårt att tala om något. Pappans lösning var att ta med honom till en Arsenalmatch. Resten är historia. Fever Pitch är berättelsen om Hornbys livslånga och smärtsamma besatthet av Arsenal. Det är dels en självbiografi, dels en komedi, med inslag av kritisk analys, och fångar fanatismen: dess plåga och ljuvhet, fotbollens gemenskap och den definierande roll den har för unga män när de växer upp.
I min bokcirkel skulle vi välja en bok på temat sport till denna gång. Fever Pitch var två medlemmars val och den drogs ur lotteriet. Att det skulle bli knas mellan mig och boken stod väl klart redan från första början när det är a) Nick Hornby som har skrivit den och b) en bok om fotboll. Jag mäktar inte med Hornbys sätt att skriva. Det börjar klia i huden. Dels för att jag helt enkelt inte tycker att han är rolig, dels för att det är så oerhört… grabbigt. Jag vet inte hur jag ska beskriva det. Även när han gör briljanta poänger om giftig maskulinitet och fotbollsvåld, så genomsyras det hela av en sorts ”boys will be boys” mentalitet. Det ska liksom vara lite charmigt att han är ett sådant besatt fotbollsfan att han inte kan tänka sig att undvara att gå på en match för att gå på en födelsedagsmiddag.
Sedan är det ju så att Fever Pitch handlar om fotboll. Jag är inte särskilt sportintresserad överlag, men av fotboll är jag verkligen totalt ointresserad. När jag lyssnar hör jag typ bla bla bla fotboll bla bla bla fotboll. Det finns inget som fångar min uppmärksamhet och tankarna glider konstant iväg. Redan bara några dagar efter att ha läst ut den har det mest glidit mig ur minnet.
Nej, Fever Pitch var verkligen inget för mig.
Pingback: Månadsrapport: Augusti 2018 - C.R.M. NilssonC.R.M. Nilsson