I’m Thinking of Ending Things

Regissör: Charlie Kaufman
Manus: Charlie Kaufman
Skådespelare: Jesse Plemmons, Jessie Buckley, Toni Collette, David Thewlis
Produktionsår: 2020
Längd: 134 minuter

En ung kvinna har varit tillsammans med sin pojkvän Jake i sju veckor. Nu sitter de i en bil, på väg till hans föräldrar i deras första längre resa tillsammans. Medan snön faller tät utanför fönstret, snuddar hon åter och åter igen vid tanken på att det är dags att göra slut. När de till sist anländer till Jakes föräldrars ensligt belägna bondgård, börjar hon ifrågasätta allt som hon trodde sig veta om honom. Men även allt som hon trodde sig veta om sig själv.

I’m Thinking of Ending Things är tämligen löst baserad på Iain Reeds bok vid samma namn, som kom ut 2016. Jag har varit nyfiken på boken sedan början av året, men beslutade mig för att se filmen först. Charlie Kaufman har försökt skapa en psykologisk skräckfilm, men som aldrig riktigt väcker något obehag. Majoriteten av filmen utspelar sig i bilen, där de båda karaktärerna för udda, filosofiska resonemang. Därmed måste ju erkännas att tempot är tämligen segt.

Det enda tillfälle då I’m Thinking of Ending Things närmar sig en känsla av obehag är när de både karaktärerna befinner sig i Jakes föräldrars hus. Här utnyttjas kameravinklar och bild för att skickligt bygga upp en stämning. Det finns en opålitlighet i berättandet som skapar dissonans hos tittaren. Den unga kvinnan byter namn, klädsel, yrke, studieområde, utan att någon av karaktärerna riktigt blinkar. Jakes föräldrar växlar mellan sina nutida jag, sina yngre jag och sina äldre jag. Tiden har gått ur led och är trasig. Dessvärre håller inte denna stämning i sig. Fram emot slutet, när de befinner sig i Jakes high school, urartar alltihop i en konstig dansuppsättning och med hallucinatoriska animationer. Kaufman vill inte förklara något för tittaren kring vad det är som egentligen har skett, vilket lämnar en fadd, otillfredsställande smak i munnen.

Skådespelarmässigt tycker jag att Jessie Buckley gör en fin insats som den unga kvinnan. Jesse Plemmons, som porträtterar Jake, är en mumlande, föga sympatisk eller övertygande huvudperson. Toni Colette porträtterar mamman lätt manisk, och David Thewlis är spännande som pappan. Men jag tycker inte att I’m Thinking of Ending Things lockar fram någon av skådespelarnas fulla potential.

Även om I’m Thinking of Ending Things föga övertygade mig som film, kommer jag nog att läsa boken någon gång framöver.