Mina topp 5 poeter

När jag har pratat om att jag skulle skriva det här inlägget med folk har vi kunnat konstatera ett par saker rörande mig och poesi:

  1. Jag faller oftast för modernister.
  2. Jag tycker om gotiska undertoner.

T. S. Eliot (1888-1965)

Thomas_Stearns_Eliot_by_Lady_Ottoline_Morrell_(1934)

Fotograf: Lady Ottoline Morrell. Bildkälla: Wikipedia.

Att jag är ett fan av T. S. Eliot lär inte komma som en större överraskning. När Annika frågade om litterära citat som tatueringar så var det T. S. Eliot som dök upp i skallen på mig först. Jag ville då antingen ha någon rad ur The Hollow Man – This is the way the world ends, not with a bang but a whimper – eller ur The Burial of the Dead – I could not speak, and my eyes failed, I was neither living nor dead, and I knew nothing, looking into the heart of light, the silence.

Hur jag snöade in på Eliot är kanske lite intressant. Det var via en berättelse jag läste på Internet, en episk berättelse om jakten på en seriemördare av en FBI-agent som var synsk. Mellan dem bollades olika citat ur Eliots dikter, bland annat The Burial of the Dead som är en av mina absoluta favoritdikter. Jag fastnade dels för stämningen i berättelsen, dels dikterna i sig, så jag var tvungen att skicka efter en samlingsvolym med hans dikter. Det året läste jag boken tre-fyra gånger.

Han har även skrivit Old Possum’s Book of Practical Cats, en bok som står väldigt högt upp på önskelistan för min del. Den ligger som grund för musikalen Cats.

Karin Boye (1900-1941)

Karin_Boye,_1940s

Bildkälla: Wikipedia.

Första gången jag kom i kontakt med Karin Boye var i en samlingsvolym av lyrik som hette Den unga lyriken. I den hade publicerats en dikt ur De sju dödssynderna och dess bildspråk dröjde sig kvar hos mig. Dikten i fråga hette De mörka änglarna:

De mörka änglarna med blå lågor
som eldblommor i sitt svarta hår

Just de två inledande raderna i dikten fick mig att känna att jag ville läsa mer av henne, så jag införskaffade en samlingsvolym med hennes dikter och har läst den flera gånger. Varje gång jag läser om fastnar jag för en ny dikt. Denna gång fastnade jag för dikten Tillägnan och Många röster talar.

Edith Södergran (1892-1923)

Edith_Sodergran

Bildkälla: Wikipedia.

Edith Södergran är en bokreabekantskap. Jag var ute på lunchen medan jag ännu gick i högstadiet och lyckades hitta en samlingsvolym av hennes dikter på rean. Vad det var som fick mig att plocka upp den minns jag inte, men jag minns hur jag har läst hennes dikter flera gånger. Det var länge sedan jag gjorde det sist nu, men det pockar på för en omläsning.

Dikterna får mig att tänka på fjärran länder och gamla sagor. Mina tre favoritdikter är nog Sången om de tre gravarnaTvå vägar och Blekhjärtade natt. I en bokbloggsjerka citerade jag Sången om de tre gravarna (publicerad 1916 i samlingen Dikter) och det får bli en repris:

Hon sjöng i skymningen på den
daggvåta gården:
I sommar växa tre rosenbuskar
över tre gravar.

I den första ligger en man –
han sover tungt…

I den andra ligger en kvinna
med sorgsna drag –
hon håller en ros i sin hand.

Den tredje är en andegrav och
den är osalig,
där sitter alla kvällar en
mörk ängel och sjunger:
oförlåtligt är att underlåta!

William Blake (1757-1827)

Jag har inte riktigt fastnar för William Blake som konstnär, men hans dikter gillar jag skarpt. Den mest kända av dem är nog The Tiger, särskilt med tanke på hur ofta den används i populärkulturen, och det var även via den som jag gjorde min bekantskap med hans författarskap. Min favoritbit ur den dikten är nog:

And what shoulder, and what art,
Could twist the sinews of thy heart?
And when thy heart began to beat,
What dread hand? and what dread feet?

Men en annan av hans dikter som jag är väldigt förtjust i är A Poison Tree:

I was angry with my friend:
I told my wrath, my wrath did end.
I was angry with my foe:
I told it not, my wrath did grow.

And I watered it in fears
Night and morning with my tears,
And I sunned it with smiles
And with soft deceitful wiles.

And it grew both day and night,
Till it bore an apple bright,
And my foe beheld it shine,
And he knew that it was mine –

And into my garden stole
When the night had veiled the pole;
In the morning, glad, I see
My foe outstretched beneath the tree.

Edgar Allan Poe  (1809-1949)

Edgar Allan Poe är nog mest känd som skräckförfattare idag, men han skrev även en hel del dikter. The Raven eller Annabel Lee är nog de som oftast dyker upp i populärkulturen. Men det var via att en bok citerade dikten Alone som gjorde att jag även fick upp ögonen för honom som poet. Alone är en av mina absoluta favoritdikter:

From childhood’s hour I have not been
As others were—I have not seen
As others saw—I could not bring
My passions from a common spring.
From the same source I have not taken
My sorrow; I could not awaken
My heart to joy at the same tone;
And all I lov’d, I loved alone.
Then—in my childhood—in the dawn
Of a most stormy life—was drawn
From ev’ry depth of good and ill
The mystery which binds me still:
From the torrent, or the fountain,
From the red cliff of the mountain,
From the sun that ’round me roll’d
In its autumn tint of gold—
From the lightning in the sky
As it pass’d me flying by—
From the thunder and the storm,
And the cloud that took the form
(When the rest of Heaven was blue)
Of a demon in my view.

Om C.R.M. Nilsson

Boknördig beteendevetare som jobbar som stödpedagog. Hjärtat klappar lite särskilt för spekulativ fiktion.
Det här inlägget postades i läsning och har märkts med etiketterna . Bokmärk permalänken.

2 svar på Mina topp 5 poeter

  1. Malin skriver:

    Jag gillar också TS Eliot (och de flesta andra som du nämner också). Hans namn fick vara med på min bokhögs-tatuering. Mitt favoritcitat är: ”Med dessa spillror stöttar jag mina ruiner”.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.