Pitch Perfect är inte helt min melodi

Bildkälla: Discshop.

Regissör: Jason Moore
Manus: Kay Cannon
Skådespelare: Anna Kendrick, Brittany Snow, Rebel Wilson, Anna Camp, Skylar Astin
Produktionsår: 2012
Längd: 112 minuter

Exempel på var den kan köpas i olika format
Bluray | CDON, Discshop
DVD | CDON, Discshop

Barden Bellas har lyckats ta sig till den stora finalen i college a capella-mästerskapen när nerver kostar dem segern. Året därefter börjar Beca på detta college, trots att det inte är hennes dröm. Hon vill egentligen dra till LA och ägna sig åt musiken. Men hennes pappa insisterar. När hon skolkar och inte lär känna någon erbjuder han sig att betala hennes flytt till LA om hon går med i en klubb. De stukade Barden Bellas behöver nya medlemmar och denna samling människor kan mycket väl vara de mest udda som satt sin fot i a capella-världen. När Beca tar denna akustiska sånggrupp ur sin värld av traditionella arrangemang och perfekta harmonier slåss de för att klättra sin väg till toppen under mördande konkurrens. Detta kan vara antingen det coolaste de någonsin kommer att göra eller det mest vansinniga, och det kommer förmodligen vara lite av båda.

Jag har velat se Pitch Perfect sedan den först hade premiär, då jag är väldigt svag för filmer som handlar om musik och tävlingar. Till exempel så älskade jag Glee under dessa tidigare säsonger, en serie som får sig lite vassa pikar under filmens lopp. När jag var krasslig efter ett ingrepp och Pitch Perfect gick på tv kändes det som läge att titta på den.

Tyvärr visade sig inte helt vara min typ av film. Visst att Pitch Perfect har sina stunder när den är väldigt rolig, väldigt träffande och har sina riktiga musikaliska fullträffar, men så drunknar det i annat. Som det där musikaliska slutnumret som ska vara ack så fantastiskt, men som är en sådan satans röra att det inte känns realistiskt att den skulle vinna i något universum. Eller humor med projektilspyor. Men framförallt en kärlekshistoria så onödig och så trist att jag gäspar mig genom den. Seriöst, kärleksintresset har noll personlighet.

Pitch Perfect är ett klassiskt tävlingsdrama där vi får följa med från deltävlingar och uppvisningar till vägen till finalen. Givetvis kantat av konflikter inom gruppen mellan de som vill göra som de alltid gjort tidigare och de som vill förnya gruppen. De flesta av skådespelarna gör solida prestationer, men det är nog ändå Rebel Wilson i rollen som Fat Amy som stjäl scenen när hon är med.

Utan kärlekshistorien och kräkinslagen hade nog Pitch Perfect kunnat vara min typ av film, men idag är jag glad att jag såg den på tv och inte slängde några pengar i sjön.

Om C.R.M. Nilsson

Boknördig beteendevetare som jobbar som stödpedagog. Hjärtat klappar lite särskilt för spekulativ fiktion.
Det här inlägget postades i film och tv och har märkts med etiketterna , , , , . Bokmärk permalänken.

5 svar på Pitch Perfect är inte helt min melodi

  1. Lottens bokblogg skriver:

    Den här såg jag innan jag började betygssätta filmer men vill ändå minnas att jag tyckte den var ok. Och tillräckligt bra för att jag ska komma ihåg att jag såg den 😉

  2. Monika skriver:

    Denna gick på TV någon kväll, men lite väl sent för mig så jag gick och la mig. Det jag såg var ganska underhållande 🙂

  3. Pingback: Månadsrapport: Mars 2017 - C.R.M. Nilsson

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.