Pride 6x är en serie inlägg där böcker och dylikt med HBTQ-tema ställs i fokus, sex inlägg – sex dagar i rad under Prideveckan.
Jag är tyvärr rätt dålig på att titta på tv-serier som har HBTQ-tema, och tänkte därför be er om tips på sådana. Men jag har ändå lyckats skrapa ihop några serier som jag har tyckt om.
Bildkälla: IMDB.
I måndagens inlägg utlovade jag att jag skulle skriva om Tipping the Velvet och Fingersmith, som båda är baserade på Sarah Waters romaner med samma namn. Båda två är också miniserier på tre avsnitt vardera och utspelar sig under den viktorianska eran.
I Tipping the Velvet får vi möta Nan (Rachael Stirling), en flicka som har vuxit upp i ett skyddat arbetarklass hem. En dag går hon på en music hall-föreställning och förtrollas av Kitty Butler (Keeley Hawes), som hon senare inleder en affär med. De flyttar till London och inleder en gemensam bana som artister. Men ett svek slungar Nan ned till samhällets botten.
Fingersmith handlar om ficktjuven Sue Trinder (Sally Hawkins) som ingår i en komplott med bedragaren Gentleman (Rupert Evans) där de ska lura den rika Maud Lilly (Elaine Cassidy) på hennes arv. Men när Sue möter Maud visar det sig att de har en hel del gemensamt, bland annat den intensiva längtan efter ett annat liv…
Glee är tv-serien som de flesta tycks älska att hata, och det med rätta, i min mening. För varje fantastisk berättelse de ger oss så ger de oss också berättelser som kan få en att vilja slänga ut tv:n genom fönstret i ren frustration. Bifobin löper amok och den smygande rasismen blir ibland blatant. Men utöver det så har Glee även erbjudit en del fantastiska ögonblick: när Kurt kommer ut till sin pappa, Burt Hummel, som under en period blev en av de mest älskade tv-papporna på grund av sin totala acceptans; när Santana kommer ut till sin abuela, som är ett sådant förkrossande ögonblick; och många fler ögonblick. Saken är den att när Glee gör bra ifrån sig, då stjäl den ditt hjärta. Tyvärr händer det inte alltför ofta numera.
Den kultförklarade tv-serien Doctor Who fick under 2006 en spin-off vid namn Torchwood. I serien får vi följa den minst hemliga hemliga organisationen i världen när de tar hand om utomjordingar och utomjordiska föremål som har hamnat i Cardiff tack vare att en reva i tid och rum löper genom staden. Alla i teamet är mer eller mindre bisexuella.
Torka aldrig tårar utan handskar är en mini-serie i tre avsnitt som är baserad på Jonas Gardells trilogi vid samma namn. Varje avsnitt följer mer eller mindre de tre böckerna, och det är näsduksvarning på serien. En värdig filmatisering av en viktig trilogi.
Queer as Folk är inte dum, gick på svt för några år sedan. Den har tydligen fått en amerikansk kopia som jag inte vet något om, men den brittiska gillade jag, har den på dvd nu 🙂
Håller med dig om Glee, jättebra ibland, men för långt mellan detsom känns…
Min syster älskade den amerikanska versionen av Queer as Folk, så den har jag sett. Men jag har bara sett något avsnitt av den brittiska, så den ska jag försöka se 🙂
Jag har faktiskt nästan helt och hållet slutat att titta på Glee. Jag såg några avsnitt av säsong 4, men sedan dess har jag inte sett något. Ojämnheten och bristen på sammanhang blev lite för mycket. Men jag ska se de sista säsongerna också. Bara inte just nu.
Oranges are not the only fruit finns som miniserie också!
Tack för tipset! Då ska jag se den när jag väl har läst boken 🙂