Sherlock Holmes: A Game of Shadows
Regissör: Guy Ritchie
Betyg: ☆☆☆
Den österrikiska kronprinsen hittas död och Sherlock Holmes konstaterar snabbt att det rör sig om ett mord. Mordet visar sig vara en del i en långt vidare komplott som leds av det kriminella geniet professor Moriarty. Watson och Holmes ger sig ut för att lösa mordet. Till sin hjälp har de spåkvinnan Sim, som kan visa sig inneha nyckeln till hela mysteriet.
Jag tyckte inte alls om den första filmen, måste erkännas. Men så fick jag någon knäpp i huvudet i år som gjorde att jag blev ett fan av Robert Downey Jr och jag började se på ganska många av hans filmer.
Mycket av det jag inte tyckte om i den första återfinns även i uppföljaren. Till exempel sättet de hanterar våldet. Först genomför Sherlock en slowmotion genomgång av hur han bör gå tillväga, vad som kommer att hända med motståndarens kropp, och sedan övergår det i en normal sekvens där han gör exakt det han tidigare har beskrivit. Jag har lite svårt för våld och jag tycker att det här var bara onödigt våldsfrosseri.
Även om jag tyckte att Mark Strongs Blackwood var en bättre skurk, så kan jag inte låta bli att erkänna att Moriarty får det att krypa i skinnet på mig. Det finns en scen på slutet som gjorde att jag ryste till ordentligt, inte för att den var speciellt äcklig, utan för att det var bara så obehagligt hur han behandlar Sherlock.
Naomi Rappaces karaktär Sim är väl ganska trevlig och ibland lite rolig. Men kunde de inte ha gjort något mer med henne? Hon flöt mest runt i hela filmen, trots att hon egentligen skulle vara en av de drivande delarna i handlingen.
Den vinner mycket på sitt medryckande tempo och humor, samt att Stephen Fry som Mycroft är nog det bästa som har hänt filmvärlden på länge. Detta är en film jag inte skulle ha något emot att se om igen.
Lite lagom bra film att slå ihjäl en kväll med.
