Sing You Home: En besvikelse

Sing You Home

Betyg: ☆☆
Författare: Jodi Picoult
Förlag: Hodder & Stoughton (2011)
Antal sidor: 464 sidor

Köp den hos till exempel Adlibris eller Bokus.

Zoe Baxter och hennes man har båda fertilitetsproblem. Zoe vill desperat bli mamma och efter tio år av försök verkar det nästan ha lyckats. Graviditeten är så långt gången att det ska till mycket otur för att något ska gå fel, vilket det också gör. Förkrossade av det senaste misslyckandet och Zoes vilja att de ska försöka igen, rämnar äktenskapet och Zoe låter sig uppslukas av sin karriär som musikterapeut. Det är genom sitt yrke som hon träffar skolkuratorn Vanessa. De knyter en nära vänskap som till Zoes förvåning övergår i något mer. Efter en tid vill de bilda familj tillsammans och Zoe kommer ihåg att det fortfarande finns ett par befruktade ägg nedfrusna sedan hennes sista försök till insemination. Problemet är att de måste ha hennes exmans tillåtelse att använda dem och han har gått med i den evangelistiska kyrkan Eternal Glory…

Jag måste säga att jag är enormt besviken. Jag hörde talas om den förra året när den precis hade kommit ut och tyckte att den verkade intressant. Jag läste Allt för min syster när jag var femton år och blev enormt berörd av den. Men den här lämnar mig kall. Jag har två positiva saker att säga om boken och den ena är att den är lättläst.

Den andra positiva saken är hur realistiskt Picoult har skildrat just anti-gayrörelsen i USA (väldigt udda mening). För oss svenskar kan det te sig underliga att se ett befruktat ägg som ett barn, men i Virginia ses det på det viset. Därmed blir aborter olagliga och lagen är så vagt formulerad att tekniskt sett så är preventivmedel olagligt. All forskning som advokaten Wade Preston citerar används vid rättegångar, trots att de i det flesta fall in har särskilt mycket vetenskaplig substans eller vinklas på ett väldigt udda sätt. Det är så realistiskt att jag stundtals blir så oerhört förbannad att jag måste lägga ifrån mig boken.

Tyvärr sträcker sig inte realismen till Vanessas och Zoes relation. Jag kan med välvilja kanske acceptera att en kvinna som är fyrtio år, som aldrig tidigare varit attraherad till andra kvinnor, accepterar det med en klackspark. Dock tror jag att även en välanpassad individ skulle bli lite överraskad och fundera över vad det innebär, istället för att kasta sig huvudstupa in i ett förhållande. Det kanske är min personliga bias eftersom jag knappt känner någon som helt smärtfritt har insett att deras sexuella läggning kanske inte var den de trodde.

Ofta när heterosexuella människor ska skriva om gaysex, kommer ofta sexismen upp till ytan (förlåt, nu gjorde jag ett heteronormativt antagande baserat på att Picoult är gift med en man – det är ju mycket möjligt att hon är bisexuell). Det brukar främst yttra sig i ett jämförande mellan hur män och kvinnor kysser, med den attityden att kvinnor är mycket mjukare i sina kyssar. Det enda som kan tänkas vara mjukare är att många kvinnor använder läppbalsam och även det är en stereotyp. Likadant förefaller hennes resonemang om sex mellan två kvinnor ganska absurt – enligt Picoult skulle det vara lättare att ha sex med en annan kvinna eftersom du vet vad du själv gillar. Det är logiskt ohållbart. Till exempel så har en del kvinnor så känsliga bröstvårtor att de kan få orgasm från att de stimuleras, medan andra avskyr att få sina bröstvårtor vidrörd. Jag kan måhända ge med mig om punkten att sexet teoretiskt skulle kunna bli bättre eftersom kvinnor generellt vet mer om hur kvinnokroppen fungerar än män. Men det innebär inte att en kvinna vet automatiskt vad en annan kvinna gillar i sängen. Det är ju bara löjligt.

I slutändan så är det inte en bok som gör att jag önskar att det fanns hjärnblekmedel, men det är heller inte en bok jag kommer ha bråttom att läsa om.