Så gör jag: Konsten att skriva

Så gör jagBetyg: ☆☆☆☆☆ REKOMMENDERAD
Författare: Bodil Malmsten
Förlag: Modernista (2012)
Antal sidor: 301 sidor

Finns till exempel hos Adlibris, Bokus eller CDON.

Beskrivning

Det här är en lärobok i konsten att skriva. Den riktar sig till dig som skriver, som har lusten och längtan att skriva på riktigt, du som faktiskt vill, men undrar hur man gör. Detta är då handboken för dig med erfarenheter, verktyg, redskap, råd, tips, exempel, goda exempel och avskräckande sådana.

Kommentarer

Jag måste erkänna att jag aldrig tidigare har läst Bodil Malmsten. Varför vet jag inte och förstår inte idag. Nu, efter att ha läst den här, vill jag väldigt gärna läsa något av henne. Men är samtidigt rädd. Tänk om jag inte tycker om henne som författare och det förstör den här boken?

Att läsa Så gör jag är som att ha en lite äldre, mer erfaren vän som viskar i ditt öra. Viskar uppmuntran, viskar råd, viskar rent pragmatiska saker. Det är som att ha en vän som inte säger åt dig vad du borde göra, men leder din hand till saker som du kan göra. Effekten blir att jag känner mig motiverad av att ha den bubblande, entusiastiska rösten av en kunnig vän som hjälper mig att skriva min roman.

Det är nästan så att Så gör jag inte blir läst. Varje gång jag plockar upp den för att läsa, kommer jag två-tre meningar innan jag måste springa till min dator. Mina egna karaktärer triggas igång av Malmstens vackert skrivna råd om skrivandet och jag skriver som aldrig förr medan jag läser boken. Det känns som om det blir bra. Det känns som om det här är handboken jag ska ha liggande vid min sida när jag skriver.

Tips om redigering varvas med rent praktiska tips om skrivprocessen. Alltid lite med tonen ”gör som jag, gör inte som jag”, vilket gör att jag gillar den här boken. Det känns inte som om hon pekar med hela handen och säger att ”du måste göra så här”. Istället är det mer som ett förslag att jag kan pröva det här och se om det fungerar för mig. Något som jag tycker är väldigt viktigt, då jag genast blir omotiverad om någon säger åt mig att jag måste göra på ett visst sätt.

En peppande, vackert skriven bok om att skriva som innehåller många meningar som blir tankevärda citat.

Andra som har bloggat om Så gör jag

Nilmas bokhylla; Pocketlover; Bokblomma

V for Vendetta: Tankeväckande alternativ historia

V for VendettaBetyg: ☆☆☆☆☆
Författare: Alan Moore
Tecknare: David Lloyd
Förlag: Vertigo (2008)
Antal sidor: 296 sidor

Finns till exempel hos Adlibris, Bokus eller CDON.

Handling

Efter ett tredje världskrig styrs England av ett totalitärt fascistparti. I ett land utan politisk frihet, utan personlig frihet och utan tro på något, dyker en maskerad man upp som bekämpar politikerna som styr landet. Detta gör han med en blandning av terrorism och bisarra handlingar.

Kommentarer

Jag såg filmatiseringen av V for Vendetta när jag gick i gymnasiet och blev förtrollad. Steve Moore skrev även en roman baserad på filmen, som jag slukade, och V for Vendetta var en berättelse som fick mig att tänka. Eftersom dessa två var ganska betydelsefulla för mig under den här tiden, var jag lite tveksam till att köpa originalet. Jag var rädd för att bli besviken och att det skulle förstöra filmen för mig.

Fullständigt onödigt, måste jag säga. Om värderande ska spela in i detta, ska jag erkänna att jag föredrar filmen, men serietidningen är väl värd att läsas på egna meriter. Den har tid att utveckla scenarion och politisk inriktning på ett annat sätt än vad filmen har. Däremot kunde jag ha klarat mig utan att Evey faktiskt verkar lite förälskad i V, samtidigt som hon undrar om han inte är hennes pappa.

Som dystopi ligger V for Vendetta inte långtborta från verkligheten. Det som pågår i serietidningen – koncentrationslägren, kontrollen av media, förtrycket – det har hänt i verkligheten. Händer i verkligheten. På det sättet blir den ytterligare ett snäpp otäck.

En av de mest skrämmande aspekterna av V for Vendetta, enligt mig,är att de har suddat ut kulturen. Ingen Shakespeare för folket, ingen Greta Garbo som förtrollar på duken, inget alls annat än propagandafilmer som för fram partiets egna rasistiska tankar. Även någon som inte är Shakespearefanatiker måste ju känna ett styng i hjärtat när de kommer till det stället där V berättar om honom utan Evey känner till honom, och det gjorde jag. Det gjorde jag definitivt.

Det dämpade färgvalet och den svarta, dramatiska skuggningen är väldigt stämningsfullt. Men det är också det enda jag tycker om med tecknarstilen. Alla manliga karaktärer ser nästan likadana ut. Jag klarar knappt av att hålla dem isär. Eveys utseende är också så varierande att det ibland dröjer innan jag inser att det faktiskt är hon.

V for Vendetta är en tankeväckande alternativ historia som jag tycker är väl värd att läsas.

Affinity: Kuslig och grym

Affinity

Betyg: ☆☆☆☆☆
Författare: Sarah Waters
Förlag: Scholastic (2009)
Antal sidor: 388 sidor

Finns till exempel hos Adlibris, Bokus eller CDON.

Handling

Överklassdamen Margaret Prior har nyligen återhämtat sig från ett självmordsförsök då hon börjar besöka Millbankfängelsets kvinnoavdelning. Bland tjuvar och mördare, fascineras hon av den enda som synes oskyldig: spiritualisten Selina Dawes. Margaret blir snabbt hennes vän. Dessa känslor övergår i något djupare, vilket gör att hon snart är intrasslad i Selinas liv och skulle göra allt för att säkra hennes frihet.

Kommentarer

Redan de första beskrivningarna av Millbank gjorde att jag fick en distinkt obehagskänsla. En känsla som inte blir bättre när Waters börjar beskriva kvinnorna som styr fängelset och vardagen för fångarna. Till exempel får inte fångarna prata annat än vid de tillfällen då de blir tilltalade av en fångvaktare eller en besökare. De glömmer bort vissa ord, de som de inte hör i fängelselivets vardag. Den psykologiska tortyren som har rutinerats i fängelset är avskyvärd.

Affinity påminner mycket i tonen om Ficktjuven. Beskrivningen av fångvaktarna påminde i mångt och mycket om beskrivningen av sköterskorna på mentalsjukhuset i Ficktjuven. Men det är som sagt i tonen de är mest lika. De är båda lite tyngre än hennes andra böcker och har svek som ett centralt tema. Skillnaden ligger i att Ficktjuven har ett positivt slut, medan Affinity är en ganska negativ bok. Den påminner även om The Little Stranger med sina övernaturliga toner och hur jag som läsare inte riktigt kan bedöma om det är verkligt eller en bluff.

Liksom alla böcker av Sarah Waters, så betvivlar jag aldrig att Affinity utspelar sig i det viktorianska London. Waters har en särskild talang för att levnadsgöra de perioder hon skriver om. Den här boken är skriven i dagboksformat, något som det tog en stund för mig att förstå, och hon har medvetet använt grammatiska knep som gör att det känns som om den är skriven på 1800-talet.

Genom läsningen har jag två väldigt motstridiga intryck av Selina Dawes. Det ena är att hon är väldigt ung och väldigt lättstyrd av andra som vill utnyttja henne, och det andra är att hon är en otroligt manipulativ bedragerska. Dessa intryck är till synes oförenliga, vilket förmodligen har varit Waters avsikt. Det visar sig nämligen att hon är en motstridig karaktär.

Berättelsen kulminerar i ett slut som är så grymt att det tar ett par minuter innan jag kan förstå den fulla vidden av grymheten. Det är inte så att jag gråter när jag läser, utan ögonen börjar svida tio minuter efteråt då det har sjunkit in. Detta kan mycket möjligt vara det grymmaste litterära slut jag någonsin har läst.

Med Affinity har Sarah Waters skrivit en mörk, gotisk roman som suger in läsaren i det viktorianska London och som inte lämnade mig oberörd. Väl värd att läsas.

Andra som har bloggat om Affinity

Eli läser och skriver

 

Two of Hearts: Nej, nej, nej!

Trigger varning: Våldtäkt, not safe for work-länkar (textbaserade)

Two of HeartsTwo of Hearts

Betyg:Författare: Kano Miyamoto Originaltitel: Two of Hearts Förlag: Deux (2008) Antal sidor: 208 sidor Finns till exempel hos Bokus.

Handling

Haruya är en verksam författare som konstant frustrerar sina redaktörer med sin bristande inspiration. En dag möter han en blyg pojke vid namn Maki. Maki har mer än ett problem och den välvillige Haruya välkomnar honom in i sitt hem och så småningom sitt hjärta.

Kommentarer

Jag låg hemma och var lite sjuk då jag fick idén att jag kanske skulle välja något lätt att läsa, något jag hade läst förut, och visst var det så att Two of Hearts var ganska bra? 2010 hade jag gett den ett betyg på fyra stjärnor på Goodreads, så det bådade ju gott.

Dessvärre har jag ingen aning om hur jag tänkte där. Med ögonbryn som sakta men säkert klättrade upp till hårfästet och långa pauser där jag med ett något förskräckt ansiksuttryckt backade undan från denna manga, tog jag mig igenom Two of Hearts.

I yaoi, det vill säga boy’s love manga, brukar det här med sexuellt samtycke definitivt befinna sig i gråzonen. Eller snarare att det korsar linjen in i våldtäktszonen ganska ofta. Då de normaliserar våldtäkt har jag slutat läsa dem i stort sett. Om din partner gråter och säger ”nej”, då är ”jag kunde inte sluta” ingen giltig ursäkt. The boner werewolf är en myt. Första gången Haruya gör något sexuellt med Maki, trots att han säger nej, är våldtäkt, helt enkelt. Det är väldigt oroande att han tycks tro att bara för att Maki blir hård och får ett visst mått av njutning, så är det okej. ”Nej, nej, nej!” vill jag skrika. I samma stund som någon säger nej, sluta. Bara sluta.

Senare sker det ett försök till våldtäkt som Miyamoto erkänner är våldtäkt, då Haruyas tidigare älskare blir svartsjuk och kastar sig över Maki. Det blir dock snabbt förlåtet. Haruya ber om ursäkt (!) därför att han har låtit exet tro att det var mer mellan dem än det var. Okej, svinigt gjort, kan tyckas, men hur ursäktar det att expojkvännen försökte våldta den nuvarande pojkvännen?

När det är dags för Haruya att ha sex för första gången med Maki då de båda är samtyckande, slår nästa yaoiklyscha till: att det är sexigt när din partner har ont. Såvitt jag förstår är det inte meningen att analsex ska göra jävligt ont, om du förbereder rätt. Det är därför väldigt störande och skrämmande att Haruya bara fortsätter fast Maki har väldigt ont.

Det värsta av allt är att allt detta presenteras som om det är normalt. Som om det är så det ska vara. Jag är äcklad och lätt skrämd efter att ha läst ut Two of Hearts. Det blir nog sista gången jag läser den och förmodligen kommer den åka i en låda till Myrorna.

Ballad: Förtrollande fortsättning (Recension)

Ballad

BalladBetyg: ☆☆☆☆☆
Författare: Maggie Stiefvater
Serie: Books of Faerie, #2
Förlag: Scholastic (2009)
Antal sidor: 388 sidor

Finns till exempel hos Adlibris, Bokus eller CDON.

 

Handling

Sommaren är över och därmed lägger James de underliga händelserna i Lament bakom sig. Han och Dee, båda musikaliska underbarn, har nu börjat på en prestigefylld musikskola, men det är något som inte riktigt stämmer. Strax bakom skolan sjunger dödsguden och älvorna tycks ha följt med dem dit. När James blir bekant med älvan Nuala erbjuder hon honom ett utbyte: hon hjälper honom skapa den musik han har potentialen att skapa om han skulle leva i flera hundra år. Priset? En del av hans livskraft.

Kommentarer

Jag är fängslad från första till sista sidan. Med tanke på mina ambivalenta känslor inför Lament hade jag inte särskilt höga förväntningar och blev därför positivt överraskad av att Ballad helt klart överträffar den första boken. Jag tyckte att älvorna och den irländska folktron var snyggt integrerad i Lament, men det är ännu bättre i denna. Stiefvater utvecklar mytologin, vilket gör det tydligare hur älvhovet är uppbyggt och fungerar.

En stor del av att jag tycker så mycket bättre om Ballad är väl det att James numera är huvudperson. Han var ju min favoritkaraktär i den förra boken, ett faktum som inte förändrats när han fått större utrymme. Det är de små detaljerna, som att han skriver på sina händer och armar, som gör honom ännu mer levande och att jag tycker ännu bättre om honom. Hans snabba, lustiga repliker är ännu vassare och mer underhållande.

När jag slipper hennes synvinkel, kan jag nästan känna sympati för Dee. Men bara nästan. Jag tror alla någon gång har träffat en verklig Dee – snudd på en emotionell vampyr som ignorerar dig fram tills att hon behöver dig. Det är i James och Dees interaktion som jag blir mest påverkad. Det finns en rad om att han väntar på att hon ska vidkänna att hon sårade honom tidigare under året, som fick mig att tappa andan. Jag kunde känna igen mig i den raden.

Lite av Isabel Culpepper från The Wolves of Mercy Falls känns igen i Nuala, men jag upplever Nuala som en mer välutvecklad karaktär. Det är också genom henne som vi börjar förstå hierarkin i älvhovet och hur rik variation det finns mellan de olika älvorna.

Ballad är en till stor del karaktärsdriven roman som suger tag till en fram till slutet. En riktig bladvändare, med andra ord.

Andra böcker i serien

Lament (recension)

Ballad

Requiem (kommer ut 2013)

Lament: Skriven efter en mall (Recension)

Lament

Lament

Betyg: ☆☆☆
Författare: Maggie Stiefvater
Serie: Books of Faerie, #1
Förlag: Scholastic (2008)
Antal sidor: 356 sidor

Finns till exempel hos Adlibris, Bokus eller CDON.

 

Handling

Dee är sexton år och en cloverhand, det vill säga en person som kan se älvor. När hon möter den mystiske Luke Dillon känner hon sig oemotståndligt dragen till honom, fastän hon anar att hans avsikter är farligare än en sommarromans. Vad hon inte vet är att Luke är älvornas lönnmördare och hon är hans nästa måltavla.

Kommentarer

Det är alltid lite nervöst när jag har älskat en serie av en författare och sedan ska plocka upp något nytt av denna författare. I det här fallet var jag rädd för att Stiefvater bara skulle klara av att skriva om snarlika karaktärer, att denna serie skulle vara för lik The Wolves of Mercy Falls. Dessvärre är det så att den inte är tillräckligt lik istället.

Första gången vi introduceras till huvudpersonen Dee är när hon kämpar mot sitt nervösa illamående. Hon väntar på att sin bästa vän James ska komma och distrahera, rädda, henne som han alltid gör. Istället blir hon räddad av denne mystiske Luke Dillon, vilket påbörjar en genomgående trend: att Dee hela tiden behöver räddning.

I tydlig young adult tradition är hon även en tjej som inte anser sig själv vara söt, men av omgivningen att döma märker vi av att hon är söt. Dessutom är hon talangfull och kan, bokstavligen, få allt hon vill att hända. Inom fanfictionkretser kallas detta i nedlåtande termer för en Mary Sue, det vill säga en karaktär som på alla sätt och vis är för perfekt för att vara verklig.

Luke är mystisk. Luke är snygg. Luke är på alla sätt och vis det typiska receptet för en hjälte i den här typen av böcker. En hjälte som jag personligen avskyr. Han känner sig bekväm med att fatta beslut åt Dee. Saken är den att med den bakgrundshistoria han har så skulle han ha kunnat bli en intressant karaktär, men det är en potential som jag upplever att den inte har utnyttjats till fullo.

Jag kan faktiskt inte se varför jag skulle bry mig om ifall de här två blir kära eller inte. Faktum är att jag genom större delen av boken hoppas förgäves, medveten om att det inte ska bli så, att hon och hennes bästa vän James ska få ihop det. James är den enda karaktären som jag tycker om och är intresserad av.

Överlag är det en massa karaktärer som det är meningen att jag ska bry mig om, men som jag inte får anledning till att göra det. I likhet med Trettonde natten av Eddie C. Bertin, finns det i Lament en mormor som vet vad det är som pågår. Skillnaden är att hon inte är tillräckligt närvarande eller integrerad i berättelsen för att jag ska give a damn, i brist på bra svenskt uttryck, när hon råkar illa ut.

Tempot är överlag ryckigt och händelserna får inte den uppmärksamhet de behöver. Många skulle ha mått bra av att få utvecklas ytterligare. Det går inte att skriva ett kapitel där Dee är fly och förbannad över att Luke har mördat människor, bara för att i nästa låta honom vara den första person hon vänder sig till, utan att förlora en hel del trovärdighet. Att döda folk är inte en liten bagatell som kan ignoreras.

Nu är jag väldigt hård, vilket förmodligen har sin grund i att jag blev så överraskad och besviken. Den här boken har en mängd problem, men det är ändå en av de bästa böcker om älvor jag har läst. Just älvorna och överlag inblandningen av irländsk folktro är helt fantastiska i sättet som de har integrerats i berättelsen.

Något annat som är fantastiskt är musiken som beskrivs i boken. Jag kan till min stora sorg inte spela något instrument, men jag älskar att läsa om människor som kan. Just Dees och James passion till musiken och den centrala rollen musiken har i berättelsen är helt fantastisk. Det var en av de saker jag tyckte bäst om i The Wolves of Mercy Falls och en av de bästa sakerna med Lament.

Fylld med så mycket saker som jag tycker om, är det underligt att jag inte älskar Lament. Men sina fantastiska element till trots, upplevde jag att boken var sämre skriven än de flesta av hennes andra verk och enligt en mall. Jag insåg senare att detta var hennes debutroman och att hon definitivt har utvecklats sedan dess.

Andra böcker i serien

Lament

Ballad (recension)

Requiem (kommer ut 2013)

Avalons dimmor: Ambitiös omarbetning av Arthur-myten

Avalons dimmor

Avalons dimmor

Betyg: ☆☆☆☆
Författare: Marion Zimmer Bradley
Originaltitel: The Mists of Avalon
Serie: Avalon, #1
Förlag: Rabén Prisma (1996)
Antal sidor: 945 sidor

Utgått på svenska. Finns på engelska till exempel hos Adlibris, Bokus eller CDON.

Handling

Som ung flicka förs Morgaine från sitt hem till Avalon, där hon vigs som prästinna åt Gudinnan. Men hennes tid är en tid i förändring och det mäktiga Avalon försvagas alltmer, drivs allt djupare in i dimmorna. Sjöns härskarinna Viviane har en plan för att knyta Arthur, den blivande kungen, till Avalon och denna plan involverar i högsta grad Morgaine. Ödet blandar sig dock i med ett finger i spelet och inget blir som någon har tänkt sig.

Kommentarer

Det finns en hel del som tyder på att den Morgana som de flesta av oss har lärt känna, den ondskefulla häxan som vill störta kung Arthur, egentligen är en omskrivning av myten, då en munkorder tyckte att det var hädiskt att en kvinna var en helare. I Avalons dimmor får vi se hur detta synsätt växer fram, hur det blir okvinnligt och icke önskvärt att kvinnor kan läsa eller spela musik och det önskvärda är att vara outbildad och att vara from höjs över allt annat, över generationerna.

Den stora underliggande konflikten i boken, som jag upplever det, ligger i religionen. Zimmer Bradley har valt att lägga kung Arthur-myten i en tid där romarriket har fallit och kristendomen börjar växa fram. Under resans lopp växer sig den starkt patriarkaliska kyrkan sig allt mäktigare och försöker tränga ut det matriarkaliska Avalon.

I bjärt kontrast med huvudpersonerna från Avalon, står drottning Guinevere. Hon är Morgaines motsats och en av de mest intressanta karaktärerna. Uppfostrad i ett strängt kristet hushåll, är Guinevere både fascinerad av och djupt avundssjuk på Morgaine som hon upplever som så fri. Skulden över hennes egna upplevda brister gör att hon blir alltmer religiöst, vilket får dessa känslor att förbytas till hat. Hon är full av brister; motsägelser och hyckleri, vilket gör henne till en föga sympatisk person. Som en mindre antagonist är hon dock högst intressant och fascinerande.

Ambivalensen hos karaktärerna gör att det känns svårt att knyta an till dem. Det är förmodligen också en anledning till att de känns så levande, så verkliga, som om det verkligen rör sig om människor med fel och brister, som du och jag. Ingen är perfekt, ingen är utan sina dåliga sidor, och alla ändrar sig över tidens lopp. Ändock känns det lite plötsligt hur Igraine går från att hata kristendomen till att till synes bli en djupt troende kristen. Med tanke på att det är ett långt tidsperspektiv går det att göra så, men jag saknar att ibland kunna se förändringar ske och det räcker inte med att de abrupt skrivs in senare. Likaså får jag inte ta avsked av en del karaktärer, som det i förbifarten nämns ett par kapitel senare att de har avlidit.

Avalons dimmor är ett storslaget och ambitiöst verk där Arthurmyten skrivs utifrån kvinnornas synvinkel. Det som drar ned betyget är den svenska utgåvan, som är störande i sina många misstag och bristande korrekturläsning. Detta är en bok jag borde ha läst på engelska och det är vad jag rekommenderar er att göra. Avalons dimmor är nämligen en bok man borde läsa.

Virka läskigt söta figurer

Virka läskigt söta figurer

Virka läskigt söta figurer

Betyg: ☆☆☆
Författare: Christen Haden
Originaltitel: Creepy Cute Crochet
Förlag: Bonnier Carlsen (2009)
Antal sidor: 96 sidor

Finns till exempel hos Adlibris, Bokus eller CDON.

Beskrivning

I Virka läskigt söta figurer, visar Christen Haden hur du kan virka en kontorszombie eller en ninja. Eller varför inte en läskig, liten apa? Med garn och virknål i högsta hugg, samt lite andra material, finns här 21 oemotståndliga mönster att sätta tänderna i.

Kommentarer

Alla figurer i boken utgår i stort sett från samma grundmönster. Det är inte ett särskilt svårt mönster. Den som är bekant med Mia Bengtssons mönster kommer känna igen grundmönstret som liknande det bland hennes lättaste figurer. På så sätt är det inte svårt att virka Hadens figurer.

Djävulen ligger i detaljerna istället. Jag har bara virkat två mönster, men skelettbrudgummens hatt fick mig att vilja slita mitt hår. Flera gånger blev jag tvungen att repa upp och börja om från början, innan det till sist gick. Alltså är figuren i sig inte svår att virka, men detaljerna kan bli något besvärliga.

När vi ändå talar om mönstren, så önskar jag att det hade förekommit mer korrvirkningar av Virka läskigt söta figurer. På flera ställen stämmer inte matten och man får antingen fler eller mindre maskor än vad mönstret anger att man ska ha. Detta är inget översättningsfel, om du tror det, då det är flera som har reagerat på detta i originalutgåvan.

Jag blir också något störd över hur kontrollerande Haden är rörande vilken typ av garn och material man ska använda. Likaså att det överhuvudtaget inte finns några alternativ till filtdelarna; flera av dem skulle säkert gå att virka också. Om jag ska virka något, vill jag ha valfrihet över hur det ska se ut efter eget tycke.

Det finns många söta mönster i denna bok, men en del är alltför beroende av de material Haden har valt för att jag någonsin ska virka dem. Men det finns gott om kul i inspiration i boken ändå.

För evigt: Jag kommer att sakna Sam och Grace (Recension)

För evigt

För evigt Betyg: ☆☆☆☆
Författare: Maggie Stiefvater
Originaltitel: Forever
Serie: Wolves of Mercy Falls, #3
Förlag: B. Wahlströms (2012)
Antal sidor: 352 sidor

Finns till exempel hos Adlibris, Bokus eller CDON.

Handling

I början var det Sam som var en varg och Grace som var en flicka. Deras kärlek verkade då omöjlig, tills de fann ett sätt att göra Sam till människa igen. Där borde berättelsen ha slutat där de var som lyckligast. Men det förflutna kommer ifatt Grace då vargviruset alla trodde att hon var immun mot blommar ut. Desperat måste de komma på ett sätt att göra dem permanent till människor. Samtidigt samlar sig folket i Mercy Falls för att göra slut på vargarna en gång för alla.

Kommentarer

Av böckerna i trilogin om vargarna i Mercy Falls, är För evigt den jag tycker minst om. Det hänger mest ihop med att slutet känns slarvigt och stressat. Alltför många saker sker som inte tycks höra ihop med varandra. Folk som blir skjutna, folk som ska flytta och ett kapitel som abrupt utspelar sig en tid senare. Alltihop är saker som kunde ha blivit bra, om de hade fått ta lite större utrymme. Till skillnad från en del jag har pratat med, så störs jag inte av det öppna slutet. Jag störs av att det öppna slutet inte känns som om det hänger samman med det som utspelade sig några sidor innan.

Det är just slutet som gör mig lite frustrerad. I övrigt tyckte jag om berättelsen – det inledande löftet och hur det byggdes upp till det. Jag känner mig bara lite snuvad på upplösning. Till exempel hade jag velat att Sam och Beck skulle ha fått chansen att prata. Källarscenen var som en spark i magen, jo, men det var inte fullt tillfredsställande.

Fram till de sista kapitlen är jag lika förtjust som tidigare. Jag är fascinerad av Coles forskning kring hur viruset fungerar och tycker det är briljant hur han kommer fram till att det liknar malaria. Det är väldigt intressant läsning.

Grace och Sams återförening och kärlek är lika vacker som alltid. Jag är helt lyrisk över dessa två karaktärer. De är mitt favoritpar inom den här genren och jag har svårt att tänka mig att de blir överträffade inom en rimlig framtid.

Även Coles och Isabels kärlekshistoria som utvecklar sig är väldigt intressant. Det är två på olika sätt trasiga människor som finner varandra och som hjälper varandra att läka. Inte lika lätt och rätt som Sam och Grace, men ändå väldigt finstämt.

Det är sorgligt att se denna serie ta slut och jag kommer att sakna Sam och Grace. Men jag är glad över att ha upptäckt den här författaren.

Andra böcker i serien

1. Frost (recension)

2. Feber (recension)

3. För evigt 

3.5 Sinner (recension)

Feber: Stark och spännande fortsätttning (Recension)

Feber

Feber

Betyg: ☆☆☆☆
Författare: Maggie Stiefvater
Originaltitel: Linger
Serie: Wolves of Mercy Falls, #2
Förlag: Ponto Pocket (2012)
Antal sidor: 269 sidor

Finns till exempel hos Adlibris eller Bokus, även som inbunden här och här.

Handling

Sist vi mötte Sam och Grace var det Sam som kämpade mot den inre vargen. Grace borde vara lycklig nu när han inte har förvandlats på hela vintern, men något är fel. En våldsam feber rasar i hennes kropp. För var dag som går växer sig vargen allt starkare och hotar med att ta över hennes kropp. Kommer hon att förvandlas när vintern kommer?

Kommentarer

Jag kan ibland bli skapligt irriterad på ungdomsböcker som skildrar att den man träffar som sextonåring är Den Rätte För Alltid. Vad är det för fel på en romans med en person som man älskar, men som man kanske inte kommer att älska för evigt? I det här fallet blir jag inte irriterad på Grace och Sam och deras prat om för evigt. Det beror i mångt och mycket på att jag upplever deras förhållande som sunt och respektfullt. Sam säger inte åt Grace vad hon ska göra, Grace säger inte åt Sam vad han ska göra – de pratar med varandra och försöker komma fram till en lösning. Jag kan köpa att de här två skulle hålla för evigt.

Det finns ett flertal scener i Feber som det får det att suga till i magen på mig, lite som känslan av att falla. Hissnande och otäck. Två av dessa händelser har en gemensam nämnare och den heter Cole St. Clair. Den första händelsen är när Cole är en riktig skitstövel mot Sam. Den andra är när han konfronteras med konsekvenserna av ett egoistiskt val han hade gjort. Både ögonblicken är väldigt känsloladdade och får mig att känna med karaktärerna. Det är en av anledningen till att jag tycker så mycket om den här bokserien: Maggie Stiefvater får mig att bli engagerad i stort sett alla karaktärers liv.

Jag tycker att Feber är bättre än Frost. Efteråt, när det sjönk undan lite, kändes det egentligen som en solklar femma med tanke på den otroliga upplevelse jag hade haft. Det som fick mig att inte ändra och sätta ett högre betyg var minnet av hur irriterad jag var på Cole större delen av boken. Han är den här dryge, arrogante killen som det är helt uppenbart att det är meningen att han ska bättra sig under bokens gång. Det dröjer dock alldeles för länge innan några sympatiska kvaliteter dyker upp, vilket gör att jag mest blir irriterad på hans stackars-mig-beteende. Mot slutet händer det där magiska ögonblicket när han har anledning att bättra sig. Efter det börjar jag tycka om Cole något.

Jag blir bara alltmer förtjust i Maggie Stiefvaters sätt att skriva och är ivrig att få veta hur det kommer gå för dem alla i The Wolves of Mercy Falls.

Andra böcker i serien

1. Frost (recension)

2. Feber

3. För evigt (recension)

3.5. Sinner (recension)