Avalons dimmor

Betyg: ☆☆☆☆
Författare: Marion Zimmer Bradley
Originaltitel: The Mists of Avalon
Serie: Avalon, #1
Förlag: Rabén Prisma (1996)
Antal sidor: 945 sidor

Utgått på svenska. Finns på engelska till exempel hos Adlibris, Bokus eller CDON.

Handling

Som ung flicka förs Morgaine från sitt hem till Avalon, där hon vigs som prästinna åt Gudinnan. Men hennes tid är en tid i förändring och det mäktiga Avalon försvagas alltmer, drivs allt djupare in i dimmorna. Sjöns härskarinna Viviane har en plan för att knyta Arthur, den blivande kungen, till Avalon och denna plan involverar i högsta grad Morgaine. Ödet blandar sig dock i med ett finger i spelet och inget blir som någon har tänkt sig.

Kommentarer

Det finns en hel del som tyder på att den Morgana som de flesta av oss har lärt känna, den ondskefulla häxan som vill störta kung Arthur, egentligen är en omskrivning av myten, då en munkorder tyckte att det var hädiskt att en kvinna var en helare. I Avalons dimmor får vi se hur detta synsätt växer fram, hur det blir okvinnligt och icke önskvärt att kvinnor kan läsa eller spela musik och det önskvärda är att vara outbildad och att vara from höjs över allt annat, över generationerna.

Den stora underliggande konflikten i boken, som jag upplever det, ligger i religionen. Zimmer Bradley har valt att lägga kung Arthur-myten i en tid där romarriket har fallit och kristendomen börjar växa fram. Under resans lopp växer sig den starkt patriarkaliska kyrkan sig allt mäktigare och försöker tränga ut det matriarkaliska Avalon.

I bjärt kontrast med huvudpersonerna från Avalon, står drottning Guinevere. Hon är Morgaines motsats och en av de mest intressanta karaktärerna. Uppfostrad i ett strängt kristet hushåll, är Guinevere både fascinerad av och djupt avundssjuk på Morgaine som hon upplever som så fri. Skulden över hennes egna upplevda brister gör att hon blir alltmer religiöst, vilket får dessa känslor att förbytas till hat. Hon är full av brister; motsägelser och hyckleri, vilket gör henne till en föga sympatisk person. Som en mindre antagonist är hon dock högst intressant och fascinerande.

Ambivalensen hos karaktärerna gör att det känns svårt att knyta an till dem. Det är förmodligen också en anledning till att de känns så levande, så verkliga, som om det verkligen rör sig om människor med fel och brister, som du och jag. Ingen är perfekt, ingen är utan sina dåliga sidor, och alla ändrar sig över tidens lopp. Ändock känns det lite plötsligt hur Igraine går från att hata kristendomen till att till synes bli en djupt troende kristen. Med tanke på att det är ett långt tidsperspektiv går det att göra så, men jag saknar att ibland kunna se förändringar ske och det räcker inte med att de abrupt skrivs in senare. Likaså får jag inte ta avsked av en del karaktärer, som det i förbifarten nämns ett par kapitel senare att de har avlidit.

Avalons dimmor är ett storslaget och ambitiöst verk där Arthurmyten skrivs utifrån kvinnornas synvinkel. Det som drar ned betyget är den svenska utgåvan, som är störande i sina många misstag och bristande korrekturläsning. Detta är en bok jag borde ha läst på engelska och det är vad jag rekommenderar er att göra. Avalons dimmor är nämligen en bok man borde läsa.