Lament: Skriven efter en mall (Recension)

Lament

Lament

Betyg: ☆☆☆
Författare: Maggie Stiefvater
Serie: Books of Faerie, #1
Förlag: Scholastic (2008)
Antal sidor: 356 sidor

Finns till exempel hos Adlibris, Bokus eller CDON.

 

Handling

Dee är sexton år och en cloverhand, det vill säga en person som kan se älvor. När hon möter den mystiske Luke Dillon känner hon sig oemotståndligt dragen till honom, fastän hon anar att hans avsikter är farligare än en sommarromans. Vad hon inte vet är att Luke är älvornas lönnmördare och hon är hans nästa måltavla.

Kommentarer

Det är alltid lite nervöst när jag har älskat en serie av en författare och sedan ska plocka upp något nytt av denna författare. I det här fallet var jag rädd för att Stiefvater bara skulle klara av att skriva om snarlika karaktärer, att denna serie skulle vara för lik The Wolves of Mercy Falls. Dessvärre är det så att den inte är tillräckligt lik istället.

Första gången vi introduceras till huvudpersonen Dee är när hon kämpar mot sitt nervösa illamående. Hon väntar på att sin bästa vän James ska komma och distrahera, rädda, henne som han alltid gör. Istället blir hon räddad av denne mystiske Luke Dillon, vilket påbörjar en genomgående trend: att Dee hela tiden behöver räddning.

I tydlig young adult tradition är hon även en tjej som inte anser sig själv vara söt, men av omgivningen att döma märker vi av att hon är söt. Dessutom är hon talangfull och kan, bokstavligen, få allt hon vill att hända. Inom fanfictionkretser kallas detta i nedlåtande termer för en Mary Sue, det vill säga en karaktär som på alla sätt och vis är för perfekt för att vara verklig.

Luke är mystisk. Luke är snygg. Luke är på alla sätt och vis det typiska receptet för en hjälte i den här typen av böcker. En hjälte som jag personligen avskyr. Han känner sig bekväm med att fatta beslut åt Dee. Saken är den att med den bakgrundshistoria han har så skulle han ha kunnat bli en intressant karaktär, men det är en potential som jag upplever att den inte har utnyttjats till fullo.

Jag kan faktiskt inte se varför jag skulle bry mig om ifall de här två blir kära eller inte. Faktum är att jag genom större delen av boken hoppas förgäves, medveten om att det inte ska bli så, att hon och hennes bästa vän James ska få ihop det. James är den enda karaktären som jag tycker om och är intresserad av.

Överlag är det en massa karaktärer som det är meningen att jag ska bry mig om, men som jag inte får anledning till att göra det. I likhet med Trettonde natten av Eddie C. Bertin, finns det i Lament en mormor som vet vad det är som pågår. Skillnaden är att hon inte är tillräckligt närvarande eller integrerad i berättelsen för att jag ska give a damn, i brist på bra svenskt uttryck, när hon råkar illa ut.

Tempot är överlag ryckigt och händelserna får inte den uppmärksamhet de behöver. Många skulle ha mått bra av att få utvecklas ytterligare. Det går inte att skriva ett kapitel där Dee är fly och förbannad över att Luke har mördat människor, bara för att i nästa låta honom vara den första person hon vänder sig till, utan att förlora en hel del trovärdighet. Att döda folk är inte en liten bagatell som kan ignoreras.

Nu är jag väldigt hård, vilket förmodligen har sin grund i att jag blev så överraskad och besviken. Den här boken har en mängd problem, men det är ändå en av de bästa böcker om älvor jag har läst. Just älvorna och överlag inblandningen av irländsk folktro är helt fantastiska i sättet som de har integrerats i berättelsen.

Något annat som är fantastiskt är musiken som beskrivs i boken. Jag kan till min stora sorg inte spela något instrument, men jag älskar att läsa om människor som kan. Just Dees och James passion till musiken och den centrala rollen musiken har i berättelsen är helt fantastisk. Det var en av de saker jag tyckte bäst om i The Wolves of Mercy Falls och en av de bästa sakerna med Lament.

Fylld med så mycket saker som jag tycker om, är det underligt att jag inte älskar Lament. Men sina fantastiska element till trots, upplevde jag att boken var sämre skriven än de flesta av hennes andra verk och enligt en mall. Jag insåg senare att detta var hennes debutroman och att hon definitivt har utvecklats sedan dess.

Andra böcker i serien

Lament

Ballad (recension)

Requiem (kommer ut 2013)

Om C.R.M. Nilsson

Boknördig beteendevetare som jobbar som stödpedagog. Hjärtat klappar lite särskilt för spekulativ fiktion.
Det här inlägget postades i läsning och har märkts med etiketterna , , , , , . Bokmärk permalänken.

3 svar på Lament: Skriven efter en mall (Recension)

  1. Pingback: Ballad: Förtrollande fortsättning (Recension) | C.R.M. Nilsson

  2. Pingback: Lästa i december 2012 | C.R.M. Nilsson

  3. Pingback: Topp tio mest minnesvärda bikaraktärer - C.R.M. Nilsson

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.