Spelkortsmysteriet av Jostein Gaarder

Författare: Jostein Gaarder
Originaltitel: Kabalmysteriet
Översättare: Mona Eriksson
Förlag: Rabén & Sjögren (1997)
Antal sidor: 355 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Slut hos förlaget. Finns på Bokbörsen.

När Hans Thomas var liten stack hans mamma för att finna sig själv. Nu har han och farsan fått upp ett spår efter henne, ett spår som kommer ta dem på en märklig resa genom Europa. Under resans lopp möter de en rad märkliga personer, däribland en bagare som ger Hans Thomas en underlig bok som verkar skriven för honom. Ju mer han läser i boken, desto mer förundrad blir han. Hans eget liv verkar vara sammanflätat med fantastiska händelser som skedde för många år sedan.

Okej, saker som inte direkt bådar gott för en bok är när jag ser den i listan över böcker jag inte har skrivit recension om är ”va, har jag läst den här?” Det finns förstås anledningar till att Spelkortsmysteriet har blivit stående länge i bokhyllan, trots att jag har älskat en hel del som jag har läst av Jostein Gaarder.

Ändå börjar allt så bra. Spelkortsmysteriet är inledningsvis lite Gaarder när han är som bäst: filosofiska utsvävningar (om du ska läsa den här författaren måste du vara intresserad av filosofi) och en berättelse invävd i en berättelse. Kanske inte lika snyggt gjort som i Sofies värld, men ändå tillräckligt skickligt för att jag ska sitta fängslad av Hans Thomas berättelse.

Vad är det då som stör mig med Spelkortsmysteriet? Det enda jag riktigt kan sätta fingret på är upprepningarna. Något som känns som om det är vanligt i särskilt lite äldre ungdomsböcker, som om författaren inte riktigt litar på läsaren utan riktigt måste hamra hem budskapet. Jag vet inte hur många gånger Hans Thomas frågar sig hur bullboken hänger ihop med hans liv, men det är tillräckligt många gånger för att jag ska reagera och bli irriterad.

Annars tycker jag nog ändå om Spelkortsmysteriet. Det finns en berättarglädje i den som tilltalar mig. De absurda och märkliga inslagen är också något annat som jag gillar, särskilt när Hans Thomas kommer fram till avsnittet om ön med purpurbruset. Det är ju framförallt boken han läser som stjäl the show. Hans egen historia och sökande kommer lite i skymundan, trots att de är kopplade till varandra.

Spelkortsmysteriet gjorde kanske inte något särskilt bestående intryck på mig, men det är ändå en läsvärd bok.