The Curious Incident of the Dog in the Night-Time (Recension)

The Curious Incident of the Dog in the Night-Time

Betyg: ☆☆☆☆
Författare: Mark Haddon
Förlag: Vintage (2004)
Antal sidor: 272 sidor

Finns till exempel hos Adlibris eller Bokus.

Christopher Boone år femton år och kan namnge alla länder i världen med deras huvudstäder och kan alla primärtal upp till 7,057. Han förstår sig på djur, men inte människor. Han avskyr att bli vidrörd och färgen gult. Men när grannens hund blir mördad trotsar Christopher sina aversioner och ger sig ut på en otrolig resa.

Jag har tidigare beskrivit det här som ett mordmysterium, eftersom det är vad den har marknadsförts som, men det är felaktigt. Visserligen så är det sant att mordet på hunden blir den utlösande faktorn för alla senare händelser, men det här är mer ett familjedrama och en berättelse om att vara modig. Åtminstone är det så jag upplever det i efterhand med den sista meningen fortfarande klingande i öronen.

En annan felaktighet är att boken handlar om en pojke med Aspergers syndrom, såsom det står på baksidan. Författaren Mark Haddon har gjort ett uttalande om att han skrev boken utan att utgå i någon neuropsykiatrisk störning, men Christopher befinner sig troligen någonstans på autismspektrumet. Språket blir även väldigt avskalat – alla metaforer ryker med en gång – och det blir många ”and then” meningar. En del som har recenserat boken har inte kunnat bortse från detta, men för min del är det en del av det som gör den här boken så bra. Det blir en något udda upplevelse att läsa boken på grund av synvinkeln, men det ger verkligen en möjligen bra inblick i hur skulle kunna vara att leva med autism.

Även om familjen i sin kärna är dysfunktionell, och det får räcka så för att inte avslöja alltför mycket av handlingen, så har de kommit på en del påhittiga sätt för att hjälpa Christopher i sin vardag. Min favorit är att istället för att kramas, sprider de fingrarna likt en solfjäder och rör vid varandras fingertoppar.

Det som jag stör mig lite på är gestaltningen. Pappan är den som beskrivs som tålmodigast och den av föräldrarna som förstår Christopher bäst. Men det framgår inte för mig i gestaltningen, utan han känns i närmast brysk och otålig hela tiden. Mamman är den som gestaltas trovärdigt i enlighet med den beskrivning Haddon ger – det märks att hon inte förstår och är hjälplös inför sin oförståelse.

Trots att Christopher kan upplevas som väldigt udda och främmande, tror jag att det är svårt att låta bli att charmas av honom. Jag blev det när han beskrev hur Siobhan, hans lärare, ritade upp olika ansiktsuttryck och han bar runt på det här pappret för att kunna jämföra, och på så vis förstå vad andra människor kände. Ännu mer charmad blir jag på slutet när han avslutar romanen på ett väldigt hoppfull sätt:

“And I know I can do this because I went to London on my own, and because I solved the mystery of Who Killed Wellington? and I was brave and I wrote a book and that means I can do anything.”

Slutomdömet blir att det är en knepig bok som definitivt inte är för alla, men som är charmig på sitt eget speciella vis.