Regissör: Paloma Baeza, Emma De Swaef och Niki Lindroth von Bahr
Manusförfattare: Enda Walsh
Skådespelare: Mia Goth, Matthew Goode, Claudie Blakely
Produktionsår: 2022
Längd: 96 minuter
Ett hus binder samman tre olika berättelser, under tre olika tidsperioder. Mabel och hennes familj är fattiga. När de därför blir erbjudna att bo i ett nybyggt hus, i utbyte mot ett par underliga villkor, slår hennes föräldrar till. Men det som börjar som en dröm, förvandlas snart till en mardröm. En tid senare försöker en nervös fastighetsutvecklare renovera detta hus för att sälja vidare. Han möter då husköparna från helvetet. Ytterligare några år senare, i en värld som håller på att sjunka under vattenytan, kämpar en hyresvärdinna med sina trilska gäster för att få in hyran, så att hon kan åstadkomma sin vision för huset.
The House dök upp bland mina rekommendationer på Netflix. Den är märkt med ”hjärnskrynklande”, ”komedi” och ”drama.” Överlag gav den intryck av att vara en udda film, men jag brukar ju kunna gilla det. Inte i det här fallet. Det här är en film som får mig att undra om det är jag eller filmskaparen som är galen.
Det här rör sig om en välgjord stop motion-animation, med tre distinkta stilar för varje segment av berättelsen. Den första delen av The House kännetecknas av ett slags filtdockor, som jag tycker är så obehagliga att jag har svårt att känna sympati för karaktärerna. Överlag upplever jag att denna första del är mer skräckbetonad och nästan otäck jämfört med de efterföljande delarna. Del två är bara allmänt surrealistisk, även om den också slutar på en otäck ton, medan del tre troligtvis är den bästa. Men då har min koncentration börjat flyga ut genom fönstret. Kanske hade den här gjort sig bättre som en miniserie, som det från början var tänkt.
Jag har svårt att se vad det är The House vill säga mig som tittare. Den avslutas med en låt som handlar om vad som gör ett hus till ett hem, och inte bara en samling tegelstenar. Så jag antar att budskapet rör skillnaden mellan enbart ett hus och vad som gör det till ett hem. Men hur de olika berättelserna hänger ihop med det budskapet får jag inte riktigt ihop.
The House är en obehaglig dramakomedi som är snyggt gjord, men vars absurda handling lämnar mig med en känsla av att ha klivit in i en galnings fantasi.
