Tinker Tailor Soldier Spy

Regi: Tomas Alfredsson
Betyg: ☆☆☆☆☆

Året är 1973 och det kalla kriget pågår för fullt. Efter att ett uppdrag i Budapest har gått katastrofalt snett tvingas George Smiley och hans chef ut ur Cirkusen, det vill säga MI6. Men Smiley kallas snart nog tillbaka i största hemlighet för att utreda den mullvad som befinner sig i Cirkusens topp. Till sin hjälp har han Peter Guillam, Mendel och Ricki Tarr när de försöker avslöja vem mullvaden är innan alltför många av Cirkusens hemligheter har läckt till ryssarna. I jakten på mullvaden uppstår en hel del frågor: mannen som sköts till döds i Budapest, är han verkligen död? Vart har den vackra Irina, som hade information angående mullvadens identitet, försvunnit? Vem kan de i all ärlig mening lita på?

Jag är inte mycket för spionfilmer. De har oftast väldigt grälla färger, osannolika handlingar, för mycket explosioner och för många kvinnor vars enda roll är att hamna i säng med den manliga huvudpersonen. Det här är dock inte en vanlig spionfilm. Färgskalan är neutral, nästan gråaktig och dyster, och berättandets tempo är långsamt. Det förekommer inga häftiga teknologiska prylar, utan fingerfärdighet och tålamod tycks vara utmärkande för spionerna i Tinker Tailor Soldier Spy.

Jag räknade till mellan fyra eller fem våldsscener i hela filmen. Ingen av dem varade i mer än en minut. Det var inte samma lystna våldsspekulation som det brukar kunna vara i andra filmer. Men när våldet väl kom, fick det mig att rycka till eftersom det var så oväntat. Andra saker som det brukar vara gott om i spionfilmer är sexscener, men jag kan bara erinra mig två i Tinker Tailor Soldier Spy och de var inte särskilt grafiska. Jag är ganska trött på våld och sex i film så just det här gör att filmen får pluspoäng från min sida.

Det är en beundransvärd skådespelarskara – Gary Oldman, John Hurt, Colin Firth, Benedict Cumberbatch, Mark Strong och Tom Hardy, men det är inte en film som är full av lysande karaktärer. Personligen finner jag Smiley ganska tråkig. De enda karaktärer jag fastnar för är Peter Guillam, Ricki Tarr, Bill Haydon och Irina. Irina är en väldigt gåtfull karaktär. Vi får aldrig riktigt veta vad som rör sig i hennes huvud. Hon framstår som både stark och sårbar, kall och varm, och man kan därmed påstå att hon är en studie i kontraster.

Filmen kräver en oerhörd koncentration. Detta är inte en film du sätter på klockan åtta en fredagkväll efter hårt slit hela veckan, utan detta är en film du tittar på när du känner att hjärnan är på topp. Den första kvarten är nyckeln till att förstå hela filmen, vilket jag missade förstå gången då jag var lite okoncentrerad. Även om de första trettio minuterna är sega och praktiskt taget går ut på att etablera att det finns en mullvad, så måste du behålla koncentrationen för att förstå resten av filmen. En genomgående tanke jag hade var att det skulle nog underlätta att ha läst boken innan du ser filmen.

Det är inte den övergripande handlingen som berör mig – det är de små sidospåren. En av de starkaste scenerna i filmen är när Peter gör slut med sin pojkvän. Den är inte lång eller särskilt dramatisk, utan tyst och enkel. Men den har en sådan emotionell träffsäkerhet att jag kände mig skakig efteråt. Andra sidospår, såsom vänskapen mellan Prideaux och Haydon eller Tarrs sökande efter Irina, är det som gör att jag tycker om filmen så pass mycket som jag gör.

Slutet av filmen är bitterljuvt. De har segrat, men Prideaux skjuter sin bäste vän för sitt förräderi. Vi ser Ricki Tarr vänta på Irina i Paris, fastän vi vet att hon är död. Smiley är återinsatt, men Haydons förräderi har krossat många människors liv.

Jag satte en fyra på den här från början, men den får en femma eftersom jag inte har kunnat sluta tänka på den.