Tio bokkärlekar jag inte pratat tillräckligt mycket om på sistone

Idag är det ett under att jag kom upp ur sängen i tid. Men då är det kul att veckans Top Ten Tuesday är skapligt lätt: Ten Books I Really Love But Feel Like I Haven’t Talked About Enough/In A While.

Harry Potter-serien av J. K. Rowling går det aldrig att prata för mycket om. Berättelsen om pojken som får veta att han är en trollkarl och den enda som kan besegra den ondskefulla trollkarlen Voldemort har följt mig genom min barndom. Den kommer nog följa mig genom livet.

Dödsritten av Maggie Stiefvater är en atmosfärisk, karaktärsdriven berättelse om att behöva vinna till varje pris. För att rädda sin familj. För att rädda en vän. Plus att den involverar köttätande hästar, vilket alltid är ett plus.

Marcelo i den verkliga världen av Francisco X. Stork är en vacker berättelse om Marcelo, som kämpar för att förstå världen runt omkring honom. Han kan inte avläsa andra människors ansiktsuttryck. När fadern ställer ett ultimatum tvingas han praktisera på dennas advokatbyrå för att lära sig hantera den ”verkliga” världen eller inte längre få gå på den specialskola där han trivs så bra. En lågmäld, men stark berättelse om att finna sin egen väg i världen.

Främlingen av Diana Gabaldon är startskottet på den episka serien om Claire Randall, som finner sig huxflux i sjuttonhundratalets Skottland. Den bästa i serien. Jag har just ett Diana Gabaldon-format hål i mitt liv medan jag väntar på nästa del i serien.

The God Eaters av Jesse Hajicek är en älskad favorit som jag har läst åtskilliga gånger. Berättelsen utspelar sig i den totalitära staten Theocracy där Ashleigh Trine fängslas för att ha skrivit upproriska texter om staten. Han tror livet är över, men så möter han revolvermannen Kieran Trevarde och inser att nödvändighet skapar märkliga hjältar och att kärleken kan förändra världen. Berättelsen är egenutgiven och så himla annorlunda. Det är dags för en omläsning snart.

Liten parlör för älskande av David Levithan är en av de vackraste och innerligaste skildringarna av kärlek i litteraturen, även om relationen som skildras är dysfunktionell. Den är lite speciellt uppbyggd, som en ordbok, och skildrar relationen från sin trevande början till den explosiva början på slutet.

Kafka on the Shore av Haruki Murakami var det första jag läste av honom och det jag har älskat mest. En variant på Oedipus där Kafka Tanamura flyr för att undvika att uppfylla profetian och hamnar i ett bibliotek i en sömnig sjöstad. Parallellt löper berättelsen om en man som kan tala med katter. Märklig och surrealistisk, men klart Murakamis bästa verk.

Shadows Over Baker Street är en novellantologi där H. P. Lovecrafts skräckvärld möter Sherlock Holmes. Medverkar gör bland annat Neil Gaiman, som i sin A Study in Emerald helt vänder steken och gör något totalt oväntat.

Farliga förbindelser av Choderlos de Laclos är klassisk, fransk brevroman om de moraliskt förkastliga le Vicomte de Valmont och la Marquise de Merteuil, som förvandlar förförelse till en lek och inte bryr sig om de liv som de förstör. En helt fantastisk berättelse.

Les Misérables av Victor Hugo måste ju också nämnas när vi ändå pratar om franska klassiker. En episk tegelsten som centrerar kring straffången Jean Valjean och hans kamp för försoning, men som låter oss möta många fantastiska öden och karaktärer. Jag måste läsa om den här snart och se om filmen. Det finns även ett Les Mis-format hål i mitt liv just nu.