Oj, det har nästan gått en månad sedan jag var med i Top Ten Tuesday. Nu ska jag försöka trots att händerna darrar och rycker (smärtan har gett sig till största delen), även om jag tycker att temat är lite negativt. Så här lyder det: Ten Books I Will Probably Never Read.
Femtio nyanser av mörker och Femtio nyanser av frihet av E. L. James kan jag tänka mig att läsa om du köper mitt drömhus åt mig. Utropspriset ligger på 2 miljoner. Första boken var fylld av våldtäktsromantik, verkade ha passerat utan att en redaktör hade tittat på den och hade en av de mest förolämpande attityderna jag någonsin sett till BDSM.
Revealing Eden av Victoria Foyt är inte smygrasism. Det är fullständigt rabiat rasism som på något sätt lyckades inte bara antagen av ett förlag, utan blev en serie. Huvudpersonen är en pärla, det vill säga en person som är ljus i hyn, och deras folk är förtryckta av kol, som är mörka i hyn. Med tanke på vad vi vet om rasistiska strukturer är det väldigt osannolikt att a) de skulle tycka att hon är underskön, b) hennes briljante pappa skulle få den utbildning som krävs för att bli forskare. Så i vanlig ordning är kol, mörkhyade, fula och korkade och den vite mannen räddar världen. Classy. Jag är inte för att bränna böcker, men för den här smörjan är jag beredd att göra ett undantag.
En sång om is och eld av George R. R. Martin har jag velat fram och tillbaka om jag ska läsa eller inte. Men min syster tittar på tv-serien just nu och det hon berättar får det att vända sig i magen på mig. Jag brukar liksom inte vara kakelmaglig, så jag tror jag hoppar över denna serie.
Egenmäktigt förfarande av Lena Andersson tror jag inte jag skulle tycka om. Hon och jag verkar ha helt olika åsikter om var en bok ska göra med oss: jag vill att boken ska krypa in under huden på mig, få mig att känna saker, medan hon inte vill det. Då tror jag inte hennes bok kommer att passa mig.
Allt av D. H. Lawrence på grund av hur innerligt jag avskyr Lady Chatterlys älskare.
Camilla Läckberg kommer jag alltid försvara. Som Olof Lagercrantz skrev: ibland är det bäst att erkänna att en skriver för pengarna. Med det sagt, så skriver hon inte alls min typ av böcker.
Mons Kallentoft kommer jag inte läsa mer än det lilla utdraget jag redan har gjort. Dildo-utdraget. Nej, det är inte bara lesbiska som använder dem. Ganska långtifrån. Plus att det är ganska heterosexistiskt att anta att lesbiska måste använda sig av en dildo för att det är två kvinnor i en relation. Ps, kvinnor kan ha kuk, ha lite transvett.
Min kamp av Karl-Ove Knausgård har en riktigt olycklig titel, plus att jag betvivlar att hans liv är intressant nog att motivera antalet böcker.
David Lagercrantz har jag läst en bok av, som jag då gillade. Sedan har jag retat mig på den sedan dess. Boken handlar om Alan Turing, en homosexuell matematiker som avsevärt förkortade andra världskriget och som dömdes för sodomi. Han begick självmord efter att ha genomgått kemisk kastrering. Boken påstås handla om honom i alla fall. I själva verket handlar det om en heterosexuell man som nystar i hans död, som om det vore bristvara på den typen av karaktär. Suck.
Viktnedgångsböcker. Kanske om de är respektfulla, men alltför ofta ska de bara få folk att skämmas. Viktnedgång måste komma inifrån och att personen måste vara inre motiverad. Plus, du kan inte se hälsa utifrån vikt. Det finnas jättesmala personer som har fruktansvärda värden och stora personer som har perfekta värden, och tvärtom. Poängen är: Du kan inte se hälsa.
Bra motiverat! Gillar ilskan i texten!
Det finns vissa ämnen som får mig att gå igång 😉
Underbar läsning!
(Ditt blogginlägg alltså!)
Tack! 🙂
Egenmäktigt förfarande har jag inga planer på att läsa inte heller de två avslutande delarna om mr Grey. Läckberg och Kallentoft kan gott vara för min del.
Mr. Grey är jag glad om jag slipper!
Håller med dig på flera punkter! Speciellt Fifty shades och viktnedgångsböckerna…åh fy.
Det är giftig smörja, i mina ögon.
Fifty shades, Knausgård och viktnedgångsböcker håller jag med om. Läckberg och Kallentoft läser jag med stort nöje 🙂
Jag gillar ju inte så många deckare och just Läckberg och Kallentoft lockar inte alls, tyvärr.
Knausgård och Fifty Shades verkar finnas med på flera listor, även på min. Kallentoft kan jag dock läsa, men jag ogillar hans passager i kursiv stil som han lägger in här och där och som enligt mig inte tillför något alls till texten.
Ja, det är två serier som inte verkar vara särskilt populära hos bokbloggare.
Läckberg håller jag mig ifrån. Kallentoft också om han står som ensam författare, tillsammans med Lutteman (Zack) gick det bättre.
Kul att veta att Kallentoft verkar bättra sig med en medförfattare 🙂 Då kan jag kanske testa den serien!
Nickar för varje ”Punkt” 🙂 *HighFive*
*high five*
Bra inlägg! 🙂
Men vet inte om jag håller med om Egenmäktigt förfarande.. Dock är det helt klart en bok som inte passar alla!
Jag läste en intervju med Lena Andersson där hon hade sagt det här, och då låter det inte alls som något för mig 🙂
De flesta låter som böcker jag inte skulle vilja läsa, men En sång om is och eld är suverän fantasy tycker jag 🙂 Ibland är det lättare att läsa än att se, då blir det liksom så otäckt som man klarar av.
Min fantasi är värre…
Jag har personliga anledningar också till att jag inte vill läsa. Game of Thrones kommer jag läsa om a) en man blir våldtagen b) en man är prostituerad. En vän till mig, som har överlevt en våldtäkt, påpekade hur snedvridet det är och hur dåligt det fick henne att må. Rabiata fans hoppade på henne. Tydligen är det ”historiskt korrekt.” A) det är fantasy, b) historiskt har det varit minst lika farligt att vara ung man gällande sexualbrott.
Håller med dig i många och bra motiveringar 🙂 Egenmäktigt förfarande har jag läst (bl.a) men du missade inget där…
Vad bra! Jag tror verkligen inte det är något för mig…