Ofta brukar det pratas om att vi behöver fler starka kvinnliga karaktärer. Personligen tycker jag inte det är en bra benämning. Anledningen till detta är att det går att ytligt göra starka kvinnliga karaktärer: kvinnor som slåss helt fantastiskt, men som ändå faller i alla andra fällor, vars liv centrerar kring den manliga blicken och där det inte finns utrymmen för några andra kvinnor. Där det mest blir platt fall.
Istället tycker jag att vi ska prata om att vi behöver fler komplexa kvinnliga karaktärer. Kvinnor med många olika sidor och egenskaper, som inte definieras utifrån enbart en roll utan som är multidimensionella. Kvinnor som det inte går att tycka om, som är själviska, kalla, hårda, utan att fördömas och demoniseras för det. (Varför är det så lätt att acceptera och hylla manliga skurkar eller antihjältar, medan kvinnliga motsvarigheter utsatts för bittert hat?) Kvinnor som är mänskligt svaga och som gör sitt bästa för att navigera livet. Kvinnor som kickar ass och som räddar prinsen. Manliga karaktärer har en så mycket större spännvidd på de egenskaper som de får inneha och ändå kan förlåtas för. Det är dags att kvinnliga karaktärer får det också. Kvinnor ska inte behöva vara superhjältar för att anses vara värda att berätta om eller vara allmängiltiga.
Missförstå mig inte nu. Jag älskar Hermione Granger, Katniss Everdeen, Tris Prior och Melinda May. Men den enda av dessa som jag kan relatera lite till är Hermione, eftersom jag också älskar böcker och är en plugghäst. Jag kommer aldrig vara modig som Tris eller Katniss, eller lika kickass som May. Och det är okej. Jag vill inte vara hjälte.
En karaktär som jag däremot har kunnat relatera väldigt starkt till är Cath från Fangirl av Rainbow Rowell. Hon är en komplex, multidimensionell karaktär, men det går nog inte att kalla henne för hjältinna. Det behövs inte. Att få se bilden av en introvert tjej med social fobi som hellre stänger in sig på sitt rum och skriver fanfiction än går ut och festar är viktigt nog. Att känna igen sig själv, även om jag inte är lika illa som Cath, i att nästan få panik i nya situationer, att hellre undvika saker än riskera att göra bort sig, är faktiskt guld värt.
Som sagt, Cath brinner för att skriva och hon älskar bokserien Simon Snow (tunt förklädd Harry Potter). Det här förändras inte, efter att hon får en pojkvän. Istället för att hennes liv ska centrera kring honom, stöttar han henne i skrivandet och försöker inte tvinga henne att ägna all uppmärksamhet åt honom. Han är inte den enda relationen i hennes liv, utan den trasiga syskonrelationen till tvillingsystern; vänskapen med rumskompisen och relationen till pappan som hon snarare är tvungen att ta hand om än tvärtom, får ta minst lika stor plats som kärleksrelationen. Om inte större. Det är ovanligt.
Än mer ovanligt är att hon inte behöver genomgå en make-over för att anses vara värd en pojkvän. Hon blir heller inte helt plötsligt ett socialt, utåtriktat stjärnskott som går på alla fester och charmar alla. Nej, hon förblir introvert. Hon har fortfarande social fobi. Hon är underbart nördig ända in i slutet och det är fantastiskt.
Vi behöver fler karaktärer som Cath. Kvinnor ska inte behöva vara övermänskliga superhjältar för att vi ska berätta om dem. De ska kunna komma i alla former, identiteter, roller och utseenden.
Det är verkligen ovanligt att de kvinnliga karaktärerna inte förändras på något sätt när det kommer en man in i bilden! Intressant hur du ser på den här förebilden f.ö. Mitt inlägg handlar om karaktärer fast mer som verklighetsflykt 😉
Verkligen ovanligt, och befriande. Jag tycker om att hitta karaktärer som jag kan känna igen oss i 🙂
ja, ge mer plats åt de helt vanliga.
Ge mer plats åt alla varianter! Kvinnor i alla skepnader, roller och former 🙂
Helt underbart att läsa alla inläggen i stafetten. Tack för ditt!
Det har varit en spännande söndag att ta del av allas tankar 🙂
Jag har läst många inlägg idag. Jag tycker ditt inlägg var intressant. Ska söka reda på boken, som jag inte har läst.
Fangirl är varmt rekommenderad 🙂
Vilket härligt inlägg, håller med om att det behövs mer komplexitet. Känner också mest igen mig i Cath och Hermione, men jag önskar att jag varit mer som Katniss 🙂
Ofta när jag tittar på film eller läser en bok känns det som om många kvinnliga karaktärer bara definieras från en enda sak, istället för att de består av många olika sidor. Så att låta kvinnliga karaktärer bli mer multidimensionella känns som om det vore värt det 🙂
Många tänkvärda infallsvinklar i ditt inlägg! Visst är komplexa förebilder bra – bara det inte ställer ”komplexa krav” på dem som ser upp till dem. Jag menar alltså att om komplexa förebilder är av den typen att en enda person klarar ”allt” så känns det fel. Men att förebilder kan vara av många olika slags människotyper, såväl extroverta som introverta och ha starka och svaga sidor etc, då känns det helt som det ska.
Ofta tycker att jag karaktärer som ”klarar allt” snarare är motsatsen till komplexa karaktärer, utan att de är platta och känns som kartongfigurer. Som jag uttrycker det i inlägget handlar det om mångsidighet, att göra en karaktär fyllig med många sidor till sin personlighet, både bra och dåliga, och att skapa variation bland karaktärer så att det inte är bara en typ som får tillåtas finnas.
Åh, vad jah tycker om ditt inlägg! Håller med om allting och vill nu mer än nånsin sätta igång med Fangirl som kom på posten i fredags …
Vad roligt 🙂 Vad glad jag blir!
Ska bli intressant att läsa Fangirl och se om jag håller med dig om Cath. Rowell är ju en duktig författare så det bådar gott.
Det ska bli kul att höra vad du tycker 🙂
Vilket läsvärt inlägg!
Håller med om att vi behöver mer av dem där super coola tjejerna, som samtidigt är helt normala. Majken (från Lite Ihop av Johanna Lindbäck) tycker jag är väldigt cool och snäll och gullig. Hon är helt enkelt rolig att läsa om, så ett tips om du inte läst den boken. (sen den fristående delen Kanske ihop)
Gillade inte riktigt Rowells bok Eleanor & Park sådär jätte mycket! Men man kanske ska ge hennes bok Fangirl en chans ändå! 😉 /kram!
Jag har faktiskt, pinsamt nog, inte läst något alls av Johanna Lindbäck, men det ska jag nog göra. Tack för tipset 🙂
Jag tyckte bättre om Fangirl än Eleanor & Park, även om jag gillade dem båda riktigt mycket.
ojojoj! Varsågod! 😀
Ska bli kul att se din recension om du tar dig an böckerna! Tror du kommer gilla dem, trots att läs åldern på Lite ihop (och Kanske ihop – den fristående fortsättningen!)är rätt låg! För jag älskade dem ändå! ♥
Okej, man ska nog inte ge upp hoppet om Rainbow! 🙂
Nej, ge inte upp om Rainbow! 🙂
Håller med dig, absolut!
Åh, vad skönt 🙂 Jag var lite nervös när jag skrev inlägget.
Läsvärt och bra inlägg. Håller med om att vi behöver lite mer komplexa kvinnliga karaktärer
Tack 🙂 Komplexa och varierade. Det måste finnas någon karaktär för alla att känna igen sig i.