Författare: Helena Dahlgren
Förlag: Modernista (2016)
Antal sidor: 272 sidor
Recensionsexemplar: Nej.
Som titeln antyder, är 100 hemskaste en lista över olika saker som har skrämt författaren Helena Dahlgren. Ofta får hon frågor om hon inte skrämmer sig själv eller varför hon läser om så hemska saker när världen ser ut som den gör. Den här boken ger en del svar på de frågorna. Men framförallt får man tips på böcker, filmer och låtar, vars ursprung sträcker sig från 1818 till 2015. Det bjuds på allt från gotikmysrys till splatter.
100 hemskaste har legat och gnagt någonstans i bakhuvudet sedan den först kom ut. Jag har varit sugen och nyfiken, men aldrig riktigt tagit tag i saken. Inte förrän den dök upp på årets bokrea. Då var det ju bara tvunget att ske.
Hela 100 hemskaste har ett personligt tilltal genom boken. Dahlgren skriver både om verken, men också om personliga upplevelser knutna till dem. Det blir en del om hennes barndom och hur det har format henne som läsare och person. Men framförallt är det en entusiastisk kärlekshyllning till en genre som ofta underskattas. Som ofta beläggs med epitetet ”skräplitteratur.” Men det finns en anledning till att skräck är så oerhört populärt. Genren säger en del om oss människor, den låter oss bli skrämda utan att sväva i fara och när vi väl slår igen sista sidan/stänger av filmen/låten är slut, är det med vetskapen om att vi lämnar det otäcka bakom oss. På så sätt kan skräck även innebära en form av eskapism.
Dahlgren har en viss fäbless för splatter, känns det som när man läser 100 hemskaste. Men även den som inte är splatterfantast kommer hitta en massa tips. En hel del har jag redan läst. Annat har jag velat läsa, men glömt bort. Ytterligare en del är nytt. Det är en bok som glöder av engagemang och därmed drar med sig läsaren i sin vilja att lyfta skräckens fana högt.
100 hemskaste är en mysig bok med personligt anslag, som verkligen bjuder på inspiration till att utforska skräckgenren.
