1Q84 Book Three: Allting får sin upplösning. Eller…? (Recension)

1Q84: Book Three

1Q84

Betyg: ☆☆☆
Författare: Haruki Murakami
Originaltitel: 1Q84
Förlag: Harville Secker (2011)
Antal sidor: 364 sidor

Finns till exempel hos Adlibris eller Bokus. På svenska här och här.

Aomame och Tengo dras av osynliga trådar till varandra. De två månarna på himmelen utövar ett märkligt inflytande över dem och den beröring de delade för tjugo år sedan har fått sitt eget liv. Den nitiske utredaren Ushikawa har fått i uppdrag att leta rätt på Aomame. Han uppdagar länken dem emellan, men blir själv indragen under månarnas inflytande. Tiden spinner hastigt vidare för att nå berättelsens crescendo…

I november 2011 strök jag runt i bokhandlarna och letade julklappar. På tydlig display kunde man se Haruki Murakamis 1Q84. Jag vägde dem i händerna och längtade. På julafton öppnade jag ett paket och vad låg då inte i den, om inte 1Q84 Book Three? Alla de andra hade sålt slut och det skulle dröja till juli 2012 innan jag köpte de två första delarna.

Jag berättar detta för er för att ni ska förstå varifrån jag kommer. Att jag har gått och längtat i nästan ett år. Att denna längtan har utmynnat i en känsla av besvikelse.

Det blir en hel del väntan även i 1Q84. Aomame sitter instängd i sin lägenhet och väntar på Tengo, Tengo väntar på Aomame och Ushikawa väntar på ett tecken över hur de hänger ihop med varandra. Då de är väldigt isolerade individer blir det mycket introspektion och boken går i ett ganska långsamt tempo.

Murakami har nu valt att lägga till vår gamla bekantskap Ushikawa (tydligen var han med i Fågeln som vrider upp världen) bland berättarna. Jag har lite svårt för hans röst, eftersom det känns som en klumpigt utförd berättarteknik för att älta det vi sedan tidigare fått veta. Jag tror att jag skulle ha kunnat hoppa över hans kapitel och i stort sett inte ha missat något.

Lite märkligt och överraskande är den plötsligt allvetande rösten som bara hipp som hopp dyker upp i kapitel 25. Helt plötsligt vet Ushikawa att den främmande mannen heter Tamaru. Introduktionen av detta perspektiv sker överrumplande och till en början tror jag att det är ett korrekturfel. Det är över kapitlens gång som jag inser att nej, det är medvetet, och ytterligare ett perspektiv har lagts till våra tre usprungliga.

När berättelsen slutar har jag fortfarande ett antal trådar som jag vill ska knytas samman med den övriga berättelsen. Tengos mamma, hans äldre flickvän, sjuksköterskan Kumi och Aomames vän Ayumi känns som om de alla hör ihop på något sätt. Mina tolkningar är många och involverar en hel del wibbly-wobbly timey-wimey saker som gör att jag får huvudvärk, men som ändå känns möjliga.

Den här boken är något slags mellanting mellan ettan och tvåan. Det fanns en del guldkorn. Men på det stora hela så klickar det aldrig mellan mig och den här trilogin på riktigt, och det är synd. Jag ville så hemskt gärna tycka om den.

Om C.R.M. Nilsson

Boknördig beteendevetare som jobbar som stödpedagog. Hjärtat klappar lite särskilt för spekulativ fiktion.
Det här inlägget postades i läsning och har märkts med etiketterna , , , , , , . Bokmärk permalänken.

2 svar på 1Q84 Book Three: Allting får sin upplösning. Eller…? (Recension)

  1. Pingback: 3X 1Q48 -

  2. Pingback: Lästa i oktober 2012 -

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.