Författare: Henrik Ennart och Niklas Ekstedt
Förlag: Bookmark förlag (2017)
Antal sidor: 239 sidor
Recensionsexemplar: Nej.
Happy Food är ett samarbete mellan vetenskapsjournalisten Henrik Ennart och stjärnkocken Niklas Ekstedt. Ennart är troligen den som ligger bakom tolkningen av de vetenskapliga fynden, medan Ekstedt har skapat recepten. Deras bok börjar i tarmen, som har fler nervceller än någonstans utanför hjärnan. Happy Food är en följeslagare i vardagen även utanför köket med handfasta och inspirerande råd. Författarna navigerar mellan en må bra-shot att börja dagen med till den perfekta antiinflammatoriska burgaren till super-rödbetsjuicen som även fungerar som viagra.
I början av Happy Food skriver Ennart att boken har stor trovärdighet därför att han är en oberoende journalist som genomfört en saklig granskning, till skillnad från forskarna som inte är överens. När forskare inte är överens brukar det finnas en bra anledning till det hela, som att studier visar motstridiga fynd eller att en viss studie inte går att replikera (upprepa med liknande resultat, vilket gör att fyndet troligtvis inte är allmängiltigt.)
Överlag har jag samma problem med Happy Food som med de flesta försök att rapportera om vetenskap: journalister lyfter fram enstaka små studier och slår på stora trumman för dessa fastän det gäller att vara försiktig med sådana resultat. Grundtanken om att kroppen mår bäst av ren, naturlig, icke-modifierad mat är knappast ny, men Ennart och Ekstedt försöker koppla till den växande forskningen om tarmens betydelse för vår fysiska och psykiska hälsa. (Om detta ämne intresserar dig, läs hellre Charmen med tarmen av Guilia Enders.)
Men det som ligger bakom Happy Food är deras tro på denna typ av mat, på dessa råvaror. Detta avslöjas av ordval som ”forskningen börjar äntligen komma ikapp” och ”här behöver det forskas mer.” Samtidigt som man lägger ut texten som om allting vore bevisat och klart, så visar de också att mycket de lutar sig på bara är antydningar om att det kan vara så. Det finns en källförteckning i slutet av boken, men i den löpande texten står det saker som ”forskare vid Harvards universitet” vilket gör det svårt att hitta de specifika studier de lutar sig på.
Happy Food ligger och vacklar någonstans mellan en tvåa och trea för mig. Det är lättläst och intressant, men bör tas med en nypa salt.
