Blood Canticle av Anne Rice

Denna recension kan innehålla spoilers för tidigare delar i serien.

blood canticle

Författare: Anne Rice
Serie: Vampyrkrönikan, #10; Mayfair Witches, #4
Förlag: Ballantine Books (2004)
Antal sidor: 401 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Exempel på var den kan köpas i olika format
Inbunden | Adlibris, Bokus, CDON
Pocket | Adlibris, Bokus, CDON

Blackwood Farm är i uppror efter den senaste tidens händelser. Värre blir det när Mona Mayfair, arvtagare till Mayfairklanen, dyker upp i hemmet. Hon befinner sig på dödens tröskel. För att rädda henne ger Lestat henne sitt blod och det lurar in honom i Mayfairklanens värld. Den mystiska Rowan Mayfair fångar hans öga och han faller obönhörligt för henne, till spöket farbror Julians stora missnöje. Familjens hemligheter för dem till en privatägd ö utanför Haiti. Lestat, som nu vill bli ett helgon, får chansen att dräpa draken. Mona och resten av Mayfairfamiljen har nämligen ett hemligt blodsband till en annan odödliga art: de mystiska Taltos.

Anne Rice är vokal i sin kritik mot negativa recensioner, som hon menar kan skada en författares självförtroende och göra att de inte kan fortsätta skriva. En av anledningarna till denna ståndpunkt är Blood Canticle. Den kom första gången ut 2003 och var tänkt att avsluta både Vampyrkrönikan och hennes serie om Mayfairhäxorna. Hennes man hade dött året innan. När Blood Canticle kom ut började besvikna, rabiata fans härja och anklagade Rice för att, i princip, ha förlorat förståndet efter att hennes man hade dött.

Jag tycker att negativa recensioner behövs för att stimulera konversationen kring böcker, men att du inte tycker om en bok försvarar inte det att du går till attack mot författaren. Utgå istället från dig själv och förklara varför du inte gillar boken. Med det sagt, så är min upplevelse att Blood Canticle är långt ifrån Rice bästa bok och det är den enda av hennes böcker som har fått ett lågt betyg från mig. Anledningen till detta är att det bitvis inte känns som om det är den Anne Rice jag har lärt känna som om har skrivit den. Synd, därför att det är en direkt uppföljare till en av mina favoriter i serien, Blackwood Farm.

Kanske hänger denna uppfattning ihop med att den Lestat som är berättare i Blood Canticle inte är igenkännlig för mig. Det blir för mycket ”dude” och ”bro”, och uttryck som jag aldrig kan dra mig till minnes att han har använt sig av tidigare. Alla serier måste någon gång förnya sig, men att nästan helt och hållet ändra skrivsätt i sista boken? Det fungerar oftast inte särskilt väl. Inte heller här där det känns som Rice har försökt få till ett modernare, hippare språkbruk som inte passar med det vi känner till om karaktärerna sedan tidigare.

Mayfair-serien och Vampyrkrönikan är förenade sedan tidigare, men nu när det är dags att knyta ihop säcken känns det som ett ändlöst ältande av information som redan var bekant från båda serierna. Den drivande kraften är att hitta Monas försvunna dotter, men slutet lämnar efter en bitter, meningslös smak i min mun.

Blood Canticle är lite av en besvikelse och jag är så glad att serien inte slutade med denna.

betyg2

Andra böcker i serien

Interview With the Vampire

The Vampire Lestat

Queen of the Damned

The Tale of the Body Thief

Memnoch the Devil (recension)

The Vampire Armand (recension)

Merrick (recension)

Blood and Gold (recension)

Blackwood Farm

Blood Canticle

Prince Lestat

Om C.R.M. Nilsson

Boknördig beteendevetare som jobbar som stödpedagog. Hjärtat klappar lite särskilt för spekulativ fiktion.
Det här inlägget postades i läsning och har märkts med etiketterna , , , , , , . Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.