The Vampire Armand av Anne Rice

Denna recension kan innehålla spoilers för tidigare delar i serien.

Författare: Anne Rice
Serie: Vampyrkrönikan, #6
Förlag: Ballantine Books (2000)
Antal sidor: 457 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Exempel på var den kan köpas i olika format
Inbunden | Adlibris, Bokus, CDON
Pocket | Adlibris, Bokus, CDON

Lestat ligger slumrande i klostret och runt honom samlas vampyrer. Armand, liksom många andra äldre vampyrer, slår vakt kring honom. Inför den nyligen förvandlade vampyren David Talbot avslöjar Armand sitt förflutna: sin barndom i Kiev, hur han rövades bort och såldes som slav, hur han köptes av vampyren Marius och växte upp i dennes hus. Till utseendet liknar han en Boticelli-ängel. Sjutton år gammal förvandlas han till vampyr. Men allt som börjar så bra slås i spillror och Armand har en bra bit att falla…

Jag måste erkänna att jag har haft en hel del förväntningar innan jag väl tog itu med The Vampire Armand. Armand är en fascinerande figur som är både vän och antagonist på en och samma gång. Men när större delen av boken drar ut och enbart handlar om hans uppväxt i Venedig börjar jag inse att jag nog kommer att bli besviken. Hans tid som ledare över sekten Nattens barn och senare Théâtre des Vampires gås hastigt förbi.

Saken är den att egentligen så känns The Vampire Armand rätt så överflödig. När jag närmar mig slutet, plockar jag ned The Vampire Lestat och läser vad hon skrev om Armand där. På många sätt kändes det som om hon skildrade det bättre i den boken, och därför känns det här mest som utfyllnad. Det ger inga större insikter i hans förflutna som vi inte redan kände till.

Men jag måste erkänna att jag är förälskad i Anne Rice sätt att skriva. Hon älskar beskrivningar och de florerar fritt även i The Vampire Armand, men där det hos andra författare skulle få händelseförloppet att stanna upp så skänker det snarare atmosfär. Utan beskrivningarna skulle inte berättelserna vara hälften så förtrollande, hälften så övertygande. Det känns verkligen som om jag vandrar runt i Venedig.

Och visst, jag blir faktiskt lite förälskad i Armand. Han är på många sätt barnslig, eller kanske snarare bara väldigt ung, genom The Vampire Armand på ett sätt som är avväpnande. Kärlekstörsten går att känna igen sig i. Sökandet efter tron är intressant och begriplig, även om det ibland blir lite för abstrakt för mig. Men det är när han växer upp, när allting faller i bitar kring honom och han bryts ned, det är då det börjar göra ont i mig och får mig att förstår hur fäst jag har blivit vid honom.

The Vampire Armand är inte den bästa boken i serien och känns lite halvt överflödig, men det är omöjligt för Anne Rice att skriva en dålig bok.

Andra böcker i serien

Interview with the Vampire

The Vampire Lestat

Queen of the Damned

The Tale of the Body Thief

Memnoch the Devil (recension)

The Vampire Armand

Merrick (recension)

Blood and Gold

Blackwood Farm

Blood Canticle

Prince Lestat