Brev från en cell av Henrik Johansson

Författare: Henrik Johansson
Förlag: Federativs förlag (2019)
Antal sidor: 312 sidor
Recensionsexemplar: Ja, från förlaget.

Skådeplatsen är Malmö, år 2000. Reclaim the Streets rörelsen sprider sig över världen och har nu nått Sverige. I slagorden kritiserar rörelsen ett samhälle som alltid har svikit. Patrik Pánik hamnar på en sådan demonstration av en slump, men finner något oväntat. Han har levt hela sitt liv i konfrontation, men nu hittar han ett sammanhang där motståndet blir en kollektiv kraft.

Brev från en cell är Henrik Johanssons tredje roman, men den fjärde titeln av honom som jag recenserar. För mig är det också en oerhört stökig recension att skriva. Mina tankar far omkring som pingpongbollar och jag vet inte i vilken ända jag ska rodda.

Kanske är det lättast att börja med Pánik, huvudpersonen i Brev från en cell. En ung man som alltid har fått leva med skuggan av att hans pappa har åkt in och ut ur fängelse under uppväxten. Som är van vid att bli dömd på förhand. Som inte tolererar att se orättvisa och som inte skyr att ta till våld för att bekämpa det. Som kanske rentutav söker det. Inte helt lätt att förstå, samtidigt som man förstår honom till hundra procent. Fördomar målar i princip in honom i ett hörn så att samhället ska kunna säga att ”vad var det vi sa?”

Brev från en cell är dock inte bara berättelsen om en ung man. Det är en berättelse, om ett kollektiv, en idé som tar fäste och sprider sig. En idé som kanske inte förstås av den breda massan. Som förtalas i tidningar. Vars demonstrationer bemöts av polisbrutalitet. Men att motstånd är värt att organisera.

Brev från en cell rör upp tankar och känslor, och tumlar om. Jag har svårt att sätta orden på min läsupplevelse annat än att jag tycker att det är värt att läsas och diskuteras.