Call Me By Your Name

Omslagsbild Call Me By Your Name

Regissör: Luca Guadagnino
Manus: James Ivory
Skådespelare: Timothée Chalamet, Armie Hammer, Michael Stuhlbarg
Produktionsår: 2017
Längd: 132 minuter

Under sommaren 1983 tillbringar den 17-åriga amerikanen Elio Perlman, som alltid, sitt sommarlov i familjens sommarhus i norra Italien. Dagarna fördriver han genom att skriva musik och flörta med sin vän Marzia. En dag anländer den årliga sommarstudenten, doktoranden Oliver, för att i sitt examensarbete hjälpa Elios far, en framstående professor som specialiserat sig på grek-romersk kultur. Elio dras till Oliver, något som är ömsesidigt, och det som utvecklas mellan dem under denna sommar kommer förändra deras liv för alltid.

Call Me By Your Name är en långsam film som stundtals har svårt att hålla min uppmärksamhet. Den vill fladdra iväg och det kräver en kraftansträngning för att rikta min uppmärksamhet tillbaka till filmen. Lågmält, sömnigt, med ett fint soundtrack, påminner filmen om varma sommardagar när du är lite slö och halvt dåsar bort dagarna.

Det som fångar mig med Call Me By Your Name är vissa scener mellan Elio (Timothée Chalamet) och Oliver (Armie Hammer), som är finstämda och berörande. Under dessa fåtal scener sitter jag som trollbunden och blir innerligt berörd. Skådespelarmässigt är det inget fel på denna film, utan alla medverkande bjuder på starka prestationer.

Call Me By Your Name känns också lite som en konstnärlig, experimentell film. Detta leder till en del scener som får en att stanna till, ruska på huvudet och undra ”what the hell?” Som när Elio har sex med en frukt, till exempel. Jag menar, jag skakar automatiskt på huvudet när jag tänker på det. Eller det här med att de kallar varandra för den andres namn. I filmen får det inte riktigt någon förklaring, kanske får det sin förklaring i boken som jag planerar att läsa.

Call Me By Your Name är en lågmäld, stundtals finstämd, film som dock gjorde mig lite besviken.

Betyg 3: Gillade den.

Om C.R.M. Nilsson

Boknördig beteendevetare som jobbar som stödpedagog. Hjärtat klappar lite särskilt för spekulativ fiktion.
Det här inlägget postades i film och tv och har märkts med etiketterna , , , , , . Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.