Författare: Mare Kandre Förlag: Bonniers (1992) Antal sidor: 179 sidor Recensionsexemplar: Nej. Exempel på var den kan köpas i olika format Pocket | Adlibris, Bokus, CDON
Mare Kandre var en svensk författare och poet som dog vid 42 års ålder av en överdos. Hennes verk nådde stor framgång i Skandinavien och har översatts till åtta olika språk. Teman som vanligtvis behandlas är ungas, ofta flickors, övergång till vuxenlivet; kvinnorollen; samt marginaliserade och traumatiserade gruppers behov att bryta med samhällets förväntningar. Mitt personliga intryck är att det är hennes roman Quinnan och dr Dreuf som lever mest kvar i minnet, men det var diktsamlingen Deliria som jag fastnade för när jag skulle ge mig i kast med denna författare.
Deliria uppehåller sig mycket vid författarens och poetens roll. Det finns ett antagande om att poesi inte behövs, att det är onödigt, frivolt. Att det inte kan skildra verkligheten och ge läsaren något. Men i Kandres dikter framkommer att poesin visst behövs, att den förmår säga något om vår samtid, även om det tycks som om poeterna bara upprepar sig. Det känns sorgligt att hon känner ett behov av att försvara sitt eget skrivande, men hon gör det lysande. Hon belyser också hur skrivandet inte alltid är beskedligt, att dikten inte alltid gör som författaren vill utan kan rusa upp och sluka sin författare.
Likaså belyser Deliria kvinnans roll och situation i flertalet dikter. Min favorit är en där ett manligt tilltal ifrågasätter kvinnan, vad hon har åstadkommit och om hennes hormonella obalans egentligen inte gör henne olämplig att delta i samhällslivet. Genom denna dikt synliggörs hur kvinnor har hållits nere genom attityder om att hon är olämplig. Mannen undrar hur det är att vara kvinna, men besvarar sina egna frågor och tycks inte särskilt intresserad av svaret.
Även om jag tycker mycket om det mesta i Deliria så är det ovan nämnda dikt och en annan som jag mest fastnar för. I denna andra dikt ställer sig Kandre frågan om vad som händer med en nu levande person efter döden, om hon omvandlas till ett annat tillstånd. I min egen sorg tilltalar dikten mig på ett makabert vis: ”hur veta att hon inte är här, / närvarande, / inuti allt, / seende, / hur vet att hon inte övertagit, / mitt liv, / så som alla döda övertar de / levande, / gör dom till sina, / talar ur deras munnar och / med känslor från / urtiden, / forntiden, / medeltiden eller / järnåldern / gör dom galna, glada, rädd / eller enbart starka.” (s. 93)
Deliria är en riktigt stark diktsamling som gör mig sugen på att läsa mer av denna säregna författare.
