Författare: Audur Ava Ólofsdóttir
Originaltitel: Undantekningin – de arte poetica
Översättare: Arvid Nordh
Förlag: Weyler förlag (2017)
Antal sidor: 278 sidor
Recensionsexemplar: Nej.
Det är nyårsafton. Flóki har just berättat för hustrun Maria att han tänker lämna henne. Han orkar inte leva en lögn längre och ska flytta ihop med sin älskare, en annan man. Hon är den sista kvinnan i hans liv. Maria blir som fallen från skyarna. Hon söker råd och tröst hos grannen Perla, terapeut och spökskrivare av deckare. Men Marias familj fortsätter att överraska. Fadern som hon aldrig känt dyker plötsligt upp på Island – för att dö. Och Marias mamma har heller inte berättat allt.
Den sista kvinnan lades fram som förslag av en av mina kamrater i vår bokcirkel, på temat ”en bok som utspelar sig under din favoritsäsong.” Vi hade samma favorit, det vill säga vinter, men mitt förslag var Snösystern. På pappret borde detta vara en bok som jag skulle gilla. Många gånger när det kommer till HBTQ-litteratur finns där den homosexuella mannen som varit gift med en kvinna, som han har lämnat för att kunna vara sitt autentiska jag. Många gånger beskrivs det som en inte äkta relation, där det aldrig har funnits kärlek och att hon innerst inne måste ha förstått hur det låg till. Det här är berättelsen om en sådan kvinna, som det har varit en äkta relation för. Där hon inte har anat något. Där hon fortfarande älskar honom.
Men det är något med Den sista kvinnan som skaver. Den självömkande, ältande stil med vilken Marias berättelse är skriven gör inte direkt berättelsen engagerande. Överlag är detta en långsam, introspektiv roman med litterära ambitioner gränsande till det pretentiösa. Inte heller tycker jag om vändningen på slutet, när det är meningen att vi ska tvivla på om det är Marias upplevelser vi har läst eller Perlas skönlitterära tolkning av dessa. Sällan har jag varit så uttråkad.
Men uttråkning byts mot irritation var gång Perla gör entré i Den sista kvinnan. Denna märkligt beskäftiga kvinna som dyker upp titt som tätt delar vissa likheter med terapeuten i Ett år av vila och avkoppling. Det vill säga: ingen av dem borde vara terapeut. Hennes hemmasnickrade teorier är inte särskilt välunderbyggda. Varför det hela tiden understryks att hon är kortväxt är även ett mysterium.
Jag var den enda i bokcirkeln som inte gillade Den sista kvinnan, så det kanske bara var så att den inte var rätt för mig.
