Det röda fältet

Betyg: ☆☆
Författare: Mo Yan
Originaltitel: 红高粱家族 (Hong Gaoliang)
Förlag: Tranan (1998)
Antal sidor: 389 sidor

Finns till exempel hos Adlibris och Bokus.

I berättelsens centrum står ett brännvinsbränneri i en liten by som är omgiven av röd sorghum, som är bränneriets försörjningsmedel och det folket lever av. En kvinna blir bortgift med en spetälsk man, men hennes make mördas tre dagar efter bröllopet. Hennes älskare blir en ung man som bar bärstolen till makens hus. Han bekämpar myndigheter och banditer, men förlorar allting i en hjältemodig kampanj mot japanerna.

”De skojar inte när de säger att Mo Yan är våldsam”, var min första tanke. Inte ens femtio sidor in i Det röda fältet och de har redan hunnit flå en människa levande. Jag fastnade på andra sidan innan jag tog ett ryck och läste en halvtimme innan jag skulle lägga mig. Efteråt mådde jag illa. Det gick knappt att somna. Det blev inte bättre. Blodet och hjärnsubstans flyter, tarmar blottläggs, avföring diskuteras… och så fortsätter det. Jag trodde att jag skulle bli svårt traumatiserad av boken.

Det är också till en början oerhört frustrerande läsning. Varje gång jag kommer till ro, slappnar av, börjar tycka om boken lite smått, då kommer det ytterligare frossande i våld. Alla muskler spänns på nytt och jag spänner käkarna för att inte kräkas. Jag trodde jag hade hög tolerans för äckligheter. Tyvärr översteg grymheterna i Det röda fältet tydligen min gräns.

Därför slås jag av överraskningen när jag i bokens andra del, då den är indelad i fem delar, börjar tycka att boken är läsbar. Jag intresseras av Yu Zhan’aos och Dai Fengliangs kärlekshistoria, som den återberättas. Jag vill veta mer om dessa två människor och läser vidare, ointresserad av allt annat, för att få veta hur det ska gå för dem. Jag började känna ett visst mått av sympati för Yu, berättelsens farfar. Det är detta som räddar boken från ett riktigt dåligt betyg och en ”läs aldrig den här”, vilket var hur jag kände inledningsvis.

Hallucinatorisk är kanske rätta ordet att beskriva Det röda fältet med. Ibland känns det verkligen som jag har tagit en snedtripp med tanke på grönt blod, hundar som resonerar som människor och ögon som sprutar lågor. Om hundarna konsekvent resonerade som människor skulle jag nog inte reagera på det, men här är det helt plötsligt ett kapitel som är skrivet från deras synvinkel och som inte känna relevant på något sätt. De övriga surrealistiska inslagen – grönt blod, gröna lågor från ögonen – känns som dåliga metaforer istället för något som faktiskt sker i romanen. Överlag är språket fullt av bisarra liknelser som framstår som en blodig variant av purple prose.

I slutet av boket tappar jag helt intresset för vad det är som händer. I den sista delen introduceras två nya karaktärer som jag kände var helt meningslösa. Det är förmodligen meningen att de ska hjälpa till att förstå tidslinjen bättre och hur japanerna kom att invadera byn och varför Yu kämpar mot dem, men det föll ganska platt i min mening. Jag var helt oengagerad de sista sidorna.

Mitt slutliga omdöme om Det röda fältet är att, trots att jag ibland vill spy, så är det inte den värsta bok jag någonsin har läst. Men jag är heller inte särskilt sugen på att läsa mer Mo Yan i framtiden.

Andra som har bloggat om boken: Bokdivisionen