Det som växer av Boel Bermann och Olle Söderström

Författare: Boel Bermann och Olle Söderström
Förlag: Saga Egmont (2020)
Antal sidor: 181 sidor (enligt min läsplatta)
Recensionsexemplar: Ja, från förlaget. Tack!

Mirjam släppte en lovande debutroman, men fick senare ett sammanbrott på bokmässan. Sedan dess har hon inte skrivit ett ord, utan hållit sig instängd i sin lägenhet. En dag får hon för sig att läsa en bok skriven av hennes farfar, den berömde författaren Astor Paléus som försvann under mystiska omständigheter. Vad få vet är att hon var där när han försvann. Hon fångas av sin farfars ord och blir mer besatt av att ta reda på vad det egentligen var som hände den där sommaren. I ett försök att gå vidare bestämmer hon sig för att återvända till farfaderns hus. Hon ska konfrontera sina minnen och skriva en bok om honom. Men saker börjar kännas skevt. Byborna har en märklig relation till Astor och hon känner sig inte ensam i huset, utan iakttagen. Är det hon ser verkligt eller håller hon på att få ett nytt sammanbrott?

Det känns som om det var evigheter sedan Boel Bermanns debutroman Den nya människan, så när jag fick mejl om att hon skulle släppa en ny roman, Det som växer, tillsammans med sin partner Olle Söderström nappade jag direkt. I pressmeddelanden beskrivs den som inspirerad av Lovecraft. Jag kan till viss mån känna det: i de mystiska, uråldriga textfragment som återfinns; inflytandet från stjärnorna; det fragmentariska, surrealistiska; i gamla profetior och att hitta mystiska saker i fjärran länder… Men då det finns växter med i huvudrollen i romanen så får den mig också att tänka på en av mina favoritnoveller av H. G. Wells, The Flowering of the Strange Orchid. Båda berättelserna innehåller växter med minst sagt ovanliga egenskaper.

Vad tycker jag egentligen om Det som växer på egna ben? Porträttet av Mirjam är övertygande. En skör författare med ett sammanbrott bakom sig, som fascineras av mysteriet med sin försvunna farfar. Stämningen som byggs upp är stundtals mycket suggestiv och obehaglig, men jag har svårt för de fragmentariska, surrealistiska textfragment som dyker upp i texten. Lite svårt har jag också för den återkommande strukturen med att varje dag avslutas med att Mirjam går och lägger sig.

Jag gillar uppblandningen av tid och rum i Det som växer. Att Mirjam hemsöks av sitt yngre jag. Att hon inte vet vad som är verkligt och vad som är psykos. När vi kommer till slutet sugs jag in totalt. Det är sorgligt och förödande, och jag har svårt att sluta tänka på vad det var som egentligen hände med Astor Paléus och hur det gick för Mirjam. Och det är väl ett tämligen gott betyg? Att en bok dröjer sig kvar och resonerar hos läsaren långt efter att hon har slagit igen boken.

Det som växer är en mysrysare med ett trevligt driv, som har dröjt sig kvar hos mig sedan jag har slagit igen sista sidan.