Författare: J. M. Coetzee Förlag: Vintage (2004) Antal sidor: 233 sidor Recensionsexemplar: Nej. Exempel på var den kan köpas i olika format Inbunden | Adlibris, Bokus, CDON Pocket | Adlibris, Bokus, CDON
I sin ungdom skrev författaren Elizabeth Costello en bok som kom att sätta henne på den litterära kartan. Många böcker senare har hon nått den ålder där hennes enda funktion är att dyrkas och hålla föredrag. En roll hon inte känner sig helt bekväm med. Livet blir en ström av sterila konferensrum där hon pratar om realismen, hur långt en författare får gå och vilka sanningar som får lyftas fram i ljuset.
Det märks att Elizabeth Costello troligen började som en samling essäer. Det blir de långa monologernas bok, fascinerande utläggningar som får mig att fundera, hålla med och ibland avvisa helt och hållet. Argumenten är tydliga, snyggt formulerade och till synes övertygande, men som roman? Ibland känns det som den fiktiva gestalten, denna Elizabeth Costello, blir tunn och utsträckt. Personen är inte tillräckligt för att knyta samman essäerna och handlingen blir tunn.
Ändå är det något som drar mig till Elizabeth Costello. Jag finner mig gripen av de glimtar som ges av kvinnan, samtidigt som jag ändå inte får något riktigt grepp om henne. J. M. Coetzee skriver verkligen på ett sinnrikt sätt och lyckas förmedla mycket mellan raderna. Detta ger definitivt mersmak. Länge kändes det som en fullpoängare.
Men det faller lite. Tidigt i Elizabeth Costello berättas om hur hennes son har ett engångsligg med en kvinna som skrivit en bok om moderns bok. De diskuterar huruvida kvinnor kan skildra verkligt realistiska män. Sonen tycker det. Hon håller inte med, och tesen tycks vara att det inte går. Men i så fall gäller det även för Coetzees skildring. Det är svårt att sätta fingret på, men det är så tydligt att det är en manlig författare som skriver ur en kvinnlig karaktärs synvinkel. Det har kanske att göra med det fokus som ägnas hennes utseende ur synvinkeln på dess påverkan på män.
Ibland fattas även andra märkliga val. Kanske särskilt när Coetzee, som är sydafrikan, låter en australiensk, vit kvinna i princip läxa upp en nigeriansk, svart författare om vad som är den sanna afrikanska romanen. Även de liknelser som ibland gjordes till förintelsen upplevde jag som obehagliga, särskilt när Elizabeth Costello försökte försvara dessa uttalanden. Så allt är långt ifrån frid och fröjd under läsningen av Elizabeth Costello.
Elizabeth Costello är en vackert skriven roman som dock inte övertygar mig hela vägen.
