Varje söndag delar vi med oss av ett stycke från boken vi håller på att läsa just nu. Detta sker vanligtvis på initiativ av Mari på bloggen Flukten fra verkligheten. Enda regeln är att spoilers undanbedes.
Just nu läser jag en bok som jag började på en tid sedan: Death Without Weeping av Nancy Scheper-Hughes. Det är en riktigt bra, men krävande, bok så det blir inte att jag läser långa stunder. Nancy Scheper-Hughes är en amerikansk antropolog som levde i flera decennier i ett fattigt område i Brasilien. Våld, död och sjukdomar är en naturlig del av befolkningens vardag.
Smakbiten kommer från sidan 9:
Bildkälla: Goodreads.
There is a steady, manic beat to the market, and one must learn how to fall in with the crush of humanity and with the din of street cries, whistles, catcalls, and beggars’ laments. Today, however, the winter rains, pounding off the tops of the canvas stalls, all but muffled the sounds, so I was caught unaware by a hand attached to a long, thin arm that tugged at my skirt. It was a tall, skinny, sallow-faced boy with eye rims and fingernails that were morbidly white. ”Dona Nancí,” he rasped in an eerie, faraway voice, ”estou morrendo [I’m dying].” He repeated this several times with no other intent than announcing his obvious condition.
tack för stark smakbit, hungerväckande.
Det var så lite så 🙂
Låter som en väldigt stark och intressant bok. Tack för smakbiten!
Det är den allt 🙂 Samtidigt blir det lite tungt emellanåt, eftersom den är ganska akademisk.
Tack för smakbiten. Verkar vara en tung och skakande bok. Men viktig.
Det som ligger i bakhuvudet på mig är att om det såg ut så här på 80-talet i området, hur ser det ut idag? Har det blivit bättre eller sämre? Eller är det lika illa? Och det gör mig lite frustrerad att jag inte vet.
Det var faktiskt nästan så att jag hörde först alla ljud och sedan även regnet. Tack för smakbiten!
Tyvärr är inte boken skriven alls så här i allmänhet, utan det här är taget ur en av hennes fältdagböcker. Men det målar ju verkligen upp scenen 🙂
Tack för smakbiten!
Det var så lite så 🙂
Tack för smakbiten. Den här boken verkar mycket stark och intressant. Ska lägga till den på min läslista.
Den är väldigt fascinerande och upprörande, men inte något du direkt läser i en handvändning.
Tack för smakbiten!
Varsågod 🙂
Tack för en intressant smakbit.
Det var så lite så 🙂
Tack för smakebiten.
Varsågod 🙂
Klart att någon måste få veta att man är döende. Jag hoppas huvudpersonen brydde sig åtminstone lite grann…
Huvudpersonen bryr sig mycket om de här människorna och ser sig som en del av samhället. Det jag tror att hon försöker peka på här är att pojken är uppgiven, resignerad, inför faktumet att han är döende och troligtvis inte kommer få hjälp av läkarna. Han är troligtvis utlämnad till de kliniker och doktorer som behandlar gratis, och de bryr sig inte alls om de allra fattigaste utan skriver mest ut sockerlösning och låter dem dö.
förstår att den får läsas i portioner. tack för smakebiten!
Ja, jag kommer nog hålla på med den året ut. Det är spännande, men tungt.