Bildkälla: IMDB.
Jag är en nörd. Det kommer nog inte som någon större överraskning för någon, trots att jag är mindre nördig än jag var när jag var yngre. Som ung nörd var jag väldigt engagerad i vad jag verkligen gillade: Jag skrev fanfiction, jag tecknade fanart, jag deltog i diskussioner kring karaktärer och dylikt. Min fascination låg främst hos de manliga karaktärerna. Kvinnliga karaktärer var något som jag retade mig något fruktansvärt, till exempel i Cameron i House som jag avskydde till den grad att jag än idag inte kan se något som Jennifer Morrison spelar i. Kvinnor stod ofta i vägen för det jag var intresserad av att skriva och läsa om vad det gällde fanfiction: att para ihop män i homosexuella förhållanden. Slash, med andra ord.
Detta är så utbrett inom den här sfären att jag inte reflekterade över det. Kvinnliga karaktärer demoniseras eller skrivs ut helt för att de inte ska stå i vägen för slashparet. Det räckte inte att skriva om en karaktär som homosexuell, utan hans flickvän eller kvinnliga vän måste omvandlas till en total bitch. Det här fenomenet genomströmmar fandom. Det går inte att komma undan. Jag lovar, om du går in på en fanfictionsida så kommer det att dominera. De berättelser som skildrar kvinnliga karaktärer på ett realistiskt vis, med fel och brister och positiva drag och kärleksfullhet, är i klar minoritet.
Vad som hände sedan vet jag inte riktigt. Om det var så att jag tröttnade på att det alltid var manliga karaktärer i centrum eller om kvinnoporträtten blev alltmer komplexa, men jag började se skevheten. Manliga karaktärer kan göra alla misstag och allt fel, inklusive att begå folkmord (hej, Loki!), och bli förlåtna för det. Begår en kvinnlig karaktär ett ytte pytte litet misstag så ska hon tjäras och fjädras, och helst brinna i helvetet för all framtid. Fenomenets utbreddhet har gjort att jag i stort har slutat läsa fanfiction.
Sexism är en genomströmmande kraft i vårt samhälle. Detta innebär att vi alla, som växer upp, lever och andas här, i viss mån har internaliserat en del av detta. Att de flesta som skriver fanfiction är kvinnor gör hela fenomenet än mer beklämmande.
Eftersom jag är lagd åt det hållet, så har jag börjat fundera över vad det var som gjorde att jag retade mig på Allison Cameron så mycket. Det sorgliga är nog att jag köpte tv-seriens synvinkel alldeles för mycket. Hon blev en irriterande, blödig karaktär vars medlidande alltid hamnade i vägen… därför att det var så de manliga karaktärerna såg henne. Deras bild av henne internaliserades av mig. Men sedan när är det fel att vara empatisk? Alltför ofta skildras det som något irriterande karaktärsdrag, särskilt hos kvinnliga karaktärer.
Kanske kommer jag aldrig att tycka om Cameron. Troligtvis inte. Men jag måste nog erkänna att jag har varit för hård och är skyldig henne en ursäkt.
