Flugornas herre av William Golding

flugornas herre

Författare: William Golding
Originaltitel: The Lord of the Flies
Översättning: Sonja Bergvall
Förlag: Bonniers (1992)
Antal sidor: 264 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Exempel på var den kan köpas i olika format
Pocket | Adlibris, Bokus, CDON

Efter ett flyghaveri kastas en grupp pojkar mellan sex och tolv år iland på en liten ö i Söderhavet. De stiftar lagar, fördelar sysslorna och väljer anförare. Deras tillvaro kan bli paradisisk med rik tillgång på god mat, sol och fullständig frihet från de vuxnas tvång. Men snart tar leken en annan vändning: skräcken kryper över pojkarna, rivaliteten växer mellan ledarna. Det som kunde varit ett spännande sommarlovsäventyr blir en furiös hetsjakt där fruktan och grymhet slår fram och vägen mot undergång ligger utstakad. (Baksidetexten)

Flugornas herre är en klassiker som jag har velat läsa i ett antal år nu. När den blev valet för Boktokarnas cirkelbok i oktober och november blev jag därför glad över att få den där lilla sparken i baken att läsa den. Dessutom verkar det lämpligt i höstrusket att läsa en riktigt dystopisk skildring om just hur snett det kan gå när en grupp barn strandsätts på en öde ö utan några vuxna.

I början av Flugornas herre går allt väl: de bygger upp ett samhälle i miniatyr med regler och ledare. Men det dröjer inte alls länge innan civilisationens sammanbrott är ett faktum. Det kommer smygande på ett sätt som jag uppskattar. Sammanbrottet tar sitt avstamp i en mardröm, ett odjur, som mytologiseras av vissa barnen och sedan bara eskalerar allt. Jag står där med Ralph, förvirrad och bortkommen, och undrar hur det här har kunnat ske, hur makt och jakt kunde bli viktigare än att bli räddade, hur medmänskliga värden plötsligt inte är aktuella längre. Ondskan projiceras på det här odjuret, denna flugornas herre, men ligger i själva verket i barnens hjärtan. Det blir krypande otäckt.

Ändå blir jag aldrig helt övertygad av Flugornas herre. Skulle det verkligen gå så snabbt? Även med unga barn så har de genomgått socialisation och internaliserat vissa värden, och jag har svårt att se hur de bara i en handvändning skulle göra sig av med dessa. Kanske skulle jag bli mer övertygad om jag fick ett bättre grepp om karaktärerna, men en del av William Goldings litterära stil står i vägen för det.

Det är nämligen så att jag stundtals tycker att vi borde skicka den gode Golding på avvänjningsklinik. Han är gravt beroende av adjektiv och adverb, vilket yttrar sig i långrandiga beskrivningar som gör att handlingen i Flugornas herre känns smått undflyende. Vad bryr jag mig om pärlemorskimrande dimma och havets färger när jag undrar över pojkarnas öde?

Flugornas herre är en intressant, krypande otäck historia bitvis, men den drunknar i onödigt detaljerade och mångordade beskrivningar.

betyg3

Andra som har bloggat om Flugornas herre

En bok, flera böckerJennys bokstavliga vardagMsHisingen; PocketbloggSagan om sagorna; Vargnatts bokhylla

Om C.R.M. Nilsson

Boknördig beteendevetare som jobbar som stödpedagog. Hjärtat klappar lite särskilt för spekulativ fiktion.
Det här inlägget postades i läsning och har märkts med etiketterna , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

5 svar på Flugornas herre av William Golding

  1. Monika skriver:

    Jag tror den kan kännas lite gammalmodig nu, den skrevs ju för några decennier sedan. Märkte ju själv alldeles nyligen att det där med adjektiv verkar ha varit väldigt populärt tidigare 🙂

    • C.R.M. Nilsson skriver:

      Det går ju moden inom litteraturen också. På artonhundratalet var det vanligt, som min svensklärare på gymnasiet uttryckte det, att författaren försökte måla en tavla med ord. Men jag tror det som stör mig mest med Goldings användning av adjektiv är hur blommigt det är. Det gränsar nästan till purple prose stundtals.

  2. Freja skriver:

    Tror nog att det kan gå rätt så snabbt, kolla bara hur snabbt en del politiska partier här i Sverige (ja nästan alla) svänger rejält i frågor om mänskliga rättigheter när det börjar ställas krav på oss!

    • C.R.M. Nilsson skriver:

      Fast situationen vi ser i den svenska politiken idag har inte skett under loppet av några dagar, utan loppet av några år ju mer politiken har anammat Sverigedemokraternas världsbild. Dessutom känns det som om våra politiker, av någon märklig anledning, tar inspiration från hur USA hanterade elfte september och dess efterdyningar.

  3. Pingback: Månadsrapport: Oktober 2015 - C.R.M. Nilsson

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.