Det hör inte till vanligheterna att jag permanent ger upp hoppet om böcker, utan de brukar åka tillbaka in i hyllan igen och invänta rätt tillfälle. Ibland kommer detta tillfälle, ibland inte. Men den här boken, som jag skrev om i Hett i hyllan för ett par månader sedan, kommer jag nog aldrig förmå mig själv att läsa ut.
Jag tog med mig första delen i Hideyuki Kikuchis Vampire Hunter D till jobbet för att jag var lite sugen på vampyrer och dystopi, men det blev ett riktigt platt fall. Faktum är att jag kom till sidan 16 och sedan började diska därför att jag tyckte det var ett roligare sätt att bedriva min rast på. Host.
Varför blev det så, då? Jo, boken inleds med att det står en tjej nere på en väg och väntar. En främling kommer ridande, som hon anfaller. Utan anledning eller logik, under en fruktansvärt styltad monolog. Givetvis rår hennes attacker inte på honom, så då klär hon av sig näck?!
Absurda händelser i alla ära, men prosan tar ändå priset. Jag slutade läsa på sidan 16 efter meningen: ”his eyes harbored sorrow even as they sparkled.” Då ställde jag mig för att diska. Dagen därefter lyckades jag ta mig igenom första kapitlet, men det tog tvärstopp några sidor in i kapitel 2. Jag ville inte utsätta mig för den här prosan. Ytterligare ett exempel:
Her dazzling golden hair looked like it would creep along the ground behind her. If Doris was the embodiment of a sunflower, then this woman could only be likened to a moonflower. Her snow-white dress of medieval styling was bound tight at her waist, spreading in bountiful curves reaching to the ground. The dress was certainly lovely, but it was the pale beauty unique to the Nobility that made the young lady seem an unearthly illusion, sparkling as she did like a dream in a shower of moonlight. But the illusion reeked of blood. The flames of a nightmare crackled in her lapis-lazuli eyes, and her beckoning lips were red as blood as they glistened damply in D’s night-sight, calling to mind a hunger that would not be sated in all eternity. The hunger of a vampire.
Om det inte vore för att jag tycker att den är illa skriven, så finns det faktiskt ett intressant världsbygge under allt. Jag klarar bara inte av sättet som Kikuchi skriver på och sexualiseringen av kvinnliga karaktärer, så de här tre får åka tillbaka till Myrorna.
Men jag får se det positivt: det blir tre mindre böcker att packa ned inför flytten.
Jag brukar också vara envis och ta mig igenom böcker, men ibland bara går det inte!
Det här gick absolut inte. Jag sa mig själv att jag skulle läsa åtminstone 50 sidor innan jag gav upp, men det gick inte alls.
Hahaha, tack för den här recensionen! Helt underbart citat! Jag förstår varför du lade av att läsa – inte bara kvinnosynen, utan hela sättet att skriva. Bedrövligt. Men det var roligt att läsa din sammanfattning 😀
Jag skulle inte kalla det recension eftersom jag inte ens läste två kapitel, men jag kunde verkligen inte förmå mig själv att fortsätta. Nej, det var inte alls något för mig.
Boken låter inget vidare, men inlägget var definitivt underhållande 😀
Kul att boken kunde komma till någon glädje i alla fall 😉