Guernseys litteratur- och potatisskalspajssällskap

Originaltitel: The Guernsey Literary and Potato Peel Pie Society
Regissör: Mike Newell
Manusförfattare: Don Roos, Kevin Hood och Thomas Bezucha
Skådespelare: Lily James, Michiel Huisman, Penelope Wilton
Produktionsår: 2018
Längd: 124 minuter

Det är strax efter andra världskrigets slut. Författaren Juliet Ashton håller på att lansera sin senaste bok. Ett oväntat brev dimper ned från en okänd man, som frågar om hon har möjlighet att hitta en bok åt honom. Genom deras brevväxling föds en idé om hennes nästa bok. Detta får henne att bege sig till Guernsey, där fyra färgstarka vänner grundade en bokcirkel under den tyska ockupationen. Men ju närmre Juliet kommer dem, och ju mer de påverkar henne, desto klarare står det att det är något som de döljer för henne. Vad hände egentligen med Elizabeth, bokcirkelns grundare?

Guernseys litteratur- och potatispajssällskap är baserad på en bok med samma namn. En bok som jag inte har läst. Men jag brukar inte vara kinkig på det viset, så jag bestämde mig för att se den trots allt när jag behövde något som skulle muntra upp mig.

För trots att Guernseys litteratur- och potatispajsskalssällskap innehåller en del mörker, vilket är svårt att undvika när den berör efterdyningar av ett världskrig och en tysk ockupation, så är det inte dess fokus. Istället handlar det om vänskap och att, klyschigt nog, finna sin plats i världen. Att bli en del av den, istället för att glida förbi på ytan. Om smärtsamma sanningar och modet att gå vidare.

Guernseys litteratur- och potatispajssällskap är en mycket snygg produktion. För en amatör som mig är kostymeringen övertygande och fotot lyckas väl skildra den ensliga skönheten hos denna ö. Skådespelarmässigt är det riktigt lyckat också. Jag brukar inte vara speciellt förtjust i Lily James, men här är hon faktiskt riktigt bra och charmig. Michiel Huisman hade jag knappt hört talas om innan jag såg The Haunting of Hill House, men nu känns det som om han är med i var och varannan film som jag ser. Och vad gör väl det när han är så pass bra som han är? Katherine Parkinson är också mycket bra som den excentriska Isola, som snart blir Juliets närmaste vän.

Överlag bjuder Guernseys litteratur- och pajssällskap på den perfekta blandningen av svärta och värme som kännetecknar all riktigt bra feelgood.