Författare: Margaret Mazzantini Originaltitel: Splendore Översättare: Pia Lundgren Förlag: Contempo förlag (2016) Antal sidor: 350 sidor Recensionsexemplar: Nej. Exempel på var den kan köpas i olika format Inbunden | Adlibris, Bokus, CDON
Guido och Costantino kommer från totalt skilda bakgrunder, trots att de växer upp i samma hus i centrala Rom. Guido är son till högborgerliga föräldrar, medan Costantino är portvaktarens pojke. Trots detta utvecklar de en kärleksfull vänskap som under tonåren leder till sexuell attraktion. Det komplicerar allt. De drar sig undan från varandra och lever konventionella familjeliv i olika länder. När de träffas som vuxna igen upptäcker de att kärleken och åtrån från tonåren finns kvar. Relationen blommar upp på nytt, än starkare. Men att leva ut kärleken och samtidigt bevara sina respektive familjeliv med fruar och barn orsakar stora komplikationer. Till sist tvingas de göra svåra val som en oförstående omgivning inte är beredda att acceptera, vilket leder till en traumatisk katastrof.
Margaret Mazzantini var en för mig okänd författare, men hon har tydligen skrivit ett flertal romaner tidigare. Förra året utkom Hela härligheten på Contempo förlag och flera av mina favoritbloggare skrev gott om boken. Onekligen låter det ju som något för mig. Något som är skrivet för mig på pappret. Anar ni vart det barkar hän?
Förväntningar är farliga. Jag kommer kant på med Hela härligheten från första början. Guidos berättarperspektiv känns kyligt och avståndstagande. Skildringen av ungdomsåren går alltför fort för att etablera djupet i deras relation. Istället läggs allt krut på förnekandet av känslor, sexualitet och den ångest som då uppstår. Behovet av att leva ett dubbelliv är hjärtskärande, om än utdraget skildrat. Karaktärerna halkar i samma fälla hela tiden och det känns som om det hade kunnat kortas ned något. Överlag tycker jag att jag har läst berättelsen om två män som skiljs åt av homofobi och självhat, men som hela tiden återvänder till varandra, tidigare.
Mazzantini har dock ett fantastiskt bildspråk som verkligen fångar Guidos och Costantinos känslor i Hela härligheten. Det är målande och starkt, men svävar ändå inte iväg. Istället är det stramt hållet. Fastän jag kanske inte blir sådär himlastormande förälskad som jag trodde att jag skulle bli, så är det en bok som jag läser med lätthet och återvänder till.
Men slutet gör mig arg. Ännu argare ju mer jag tänker på det och gör att jag nästan får lust att slänga ut Hela härligheten genom fönstret. Om du spenderar en hel bok med att måla upp en kärlekssaga, visserligen bara berättad ur en karaktärs bristfälliga perspektiv, känns det lite som att trampa på läsaren när du i sista stund försöker åstadkomma något annat.
Hela härligheten blir nog månadens besvikelse för mig. En något för utdragen historia som känns stereotyp.
Andra bokbloggare om Hela härligheten
Mest Lenas godsaker; Vargnatts bokhylla; Västmanländskans bokblogg; Boklysten
