Hemmet av Mats Strandberg

Författare: Mats Strandberg
Förlag: Norstedts (2018)
Antal sidor: 338 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Efter att ha lämnat småstaden där han växte upp utan att se sig om, har nu Joel tvingats tillbaka till den. Hans mamma Monika har blivit allt sämre, allt mer förvirrad, och ska nu flytta in på demensboendet Tallskuggan. Där jobbar hans barndomsvän Nina, som han en gång delade stora drömmar med. De har inte pratat med varandra sedan tonårens smärtsamma avsked. Sedan hon flyttat in på avdelning D blir Monika bara allt sämre. Hennes utbrott blir alltmer våldsamma. Hon tycks veta saker som hon inte borde känna till. Det är nästan som om något okänt tagit över henne. Nu förs Joel och Nina åter samman för att rädda Monika och sig själva.

Jag har velat fram och tillbaka om jag verkligen ska våga läsa Hemmet. Jag har själv arbetat med dementa och jobbar på ett boende (visserligen inte ett äldreboende), men jag kan lätt föreställa mig hur otäckt det skulle kunna bli. Demens är en fruktansvärd sjukdom och lägg därtill hotet om något övernaturligt, och det finns potential för något som håller mig vaken om natten. Dessvärre blir inte det här det minsta läskigt för mig.

En del av det beror nog på persongalleriet i Hemmet. Jag tycker aldrig riktigt att jag kommer förbi ytan på varken Joel eller Nina, därför blir heller inte deras reaktioner på det skrämmande som sker något som påverkar mig som läsare. Överlag känns de flesta karaktärsporträtt lite flacka. Särskilt den okända entitet som har tagit över Monika. Vad är det för något? Vad har det för syfte? Vad vill det egentligen? Jag tycker inte vi erbjuds några tillfredsställande svar.

Det som Mats Strandberg dock förtjänar en eloge för är den research han har gjort inför Hemmet. Tallskuggan känns trovärdigt skildrat, med både personal som verkligen brinner för det de gör och de som bara går för att hämta ut lön. Medicinskt har han också lyckats pricka in precis de mediciner som vanligtvis används för att behandla demens. Det jag kan dock tycka är att personerna som lider av demens i berättelsen är lite för klara, lite för logiska. Demens är obehagligt i och med att det är så oförutsägbart.

Hemmet blev lite av en besvikelse för mig, men det är ändå en rätt välskriven bok.