Hemort: Tokyo av Monica Braw

Författare: Monica Braw
Förlag: Bonnier (1988)
Antal sidor: 153 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Utgått hos förlaget. Finns hos Bokbörsen.

Monica Braw är en journalist som har bott i många år i Tokyo. I Hemort: Tokyo försöker hon skildra ett Tokyo bortom turistens yta av körsbärsträd och högteknologi. Hon för läsaren med genom tusenårig tradition som lever sida vid sida med importerad vulgaritet, en sorgsen gangster i skymningen, en pojke i karriären, nyårsnudlar och grönt te och en åttonde generationens kabuki-skådespelare.

Hemort: Tokyo köpte jag medan jag fortfarande gick i gymnasiet, eftersom jag skulle skriva en bok som utspelade sig i Japan. Boken blev sedermera skriven utan att jag läste Braws bok, utan den fick istället värma hyllan hemma hos mig. Vilket jag kan tycka är snudd på tragiskt nu när jag väl har läst den.

Det är nämligen något särskilt med tonen i Hemort: Tokyo. Språket är lågmält, eftertänksamt, poetiskt, men fyllt av värme och kärlek till en stad fylld av kontraster. Inget är för litet för att skildras eller för stort. Allt från hur kejsaren förbereder sig inför statsbesök till hur taxichaufförerna sover i sina bilar på särskilda platser. Disciplinen som kräver att barnen hamnar i rätt skola från första börja kantas av en avundsvärd förmåga att kunna sova var som helst och när som helst, som tycks delas av större delen av befolkningen. Det är ett ömsint och annorlunda porträtt av Tokyo som får mig att längta dit, att vilja besöka det som jag aldrig har sett.

Överlag ger Hemort: Tokyo mersmak på Monica Braws författarskap. Hon har skrivit en hel del intressant om japansk kultur och historia, som gör att jag trånande vill lägga in en liten beställning på Adlibris. I dagsläget får jag nöja mig med en av hennes andra titlar som värmer mina hyllor, Kvinnor i Japan under tusen år.

Men om du letar efter en lågmäld liten pärla som skildrar ett annorlunda Tokyo, leta efter Hemort: Tokyo på antikvariat eller Bokbörsen.