Ingenting att se av Robert Warholm

Författare: Robert Warholm
Förlag: FramSteget förlag (2018)
Antal sidor: 325 sidor
Recensionsexemplar: Ja, från författaren. Tack!

Exempel på var den kan köpas i olika format
Inbunden | Adlibris, Bokus, CDON

Som litet barn blir Carin påkörd av en bil. Olyckan orsakar bestående skador som gör att Carin blir rullstolsburen för livet. Hela sitt liv lever hon på nedervåningen av sina föräldrars hus. När hon frågar vad som finns på ovanvåningen får hon som svar att där finns ingenting att se. Genom sin uppväxt fantiserar Carin om vad som finns där uppe. I vuxen ålder måste hon till sist ta reda på det. Sanningen kan komma att krossa henne.

Robert Warholm är en bokbloggarkollega som debuterade förra året. Jag har tidigare läst hans två historiska kriminalromaner. Med Ingenting att se byter han genre och jag fångades av beskrivningen av romanen, om hur Carin fantiserar kring övervåningen. Vad jag förväntade mig och vad jag fick blev lite av en besvikelse. Detta är mer en historisk tillbakablick över Sveriges moderna historia, från andra världskriget och framåt. Carin och hennes liv känns som en tunn fernissa för att författaren ska kunna briljera med sin research. Överlag finns det inget som motiverar att denna bok är över trehundra sidor lång. Carins liv hade kunnat berättas med hälften av sidantalet. Istället känns det som om Carin får ge uttryck för en del av författarens egna åsikter, i skydd av fiktionen.

Sedan måste jag förmoda att författaren läser min blogg emellan varven. Jag har svårt att se att det är motiverat att behålla rasistiska uttryck och nidbilder i nyutgåvor av äldre verk. Ännu svårare har jag när en modern författare tar till det i sin bok, bara för att ”det var så man sa på den tiden.” Ingenting att se frossar i användandet av n-ordet och andra rasistiska uttryck på ett sätt som helt enkelt inte är motiverat för berättelsen. Det tillför helt enkelt inte berättelsen något.

Jag har också svårt att köpa historien i Ingenting att se. Det är lite som en illa stickad tröja: om du börjar dra i en tråd riskerar du att stå med en garnhärva i handen. Carin blir som liten påkörd av en bil, på en liten ort, i en tid när bil inte var speciellt vanligt. Hennes skada är också inkonsekvent skildrad. I vissa moment klarar hon väldigt lite, medan hon i nästa klarar lite för mycket. Jag sitter och funderar hela berättelsen igenom hur hon får tag i ved, vilket kommer först på slutet. Det är sådana där smådetaljer som gör att trovärdigheten haltar. (Om hon till exempel ärver så mycket pengar som hon gör, varför specialbeställer hon inte hyllor där hon kan nå alla hyllplan?)

Sedan blir jag rosenrasande på den så kallade lesbiska relationen i Ingenting att se. På slutet kommenterar en karaktär att hade det skett i dagen så hade den äldre kvinnan Carin hade sex med åkt i fängelse. Med rätta. Det är ingen relation som skildras, det är en serie övergrepp. Det finns ingen tillstymmelse till samtycke där. Annars tycker jag om hur Carin skildras som en sexuell varelse, med relationer, då det är lätt att särskilt rullstolsburna skildras asexuellt i litteratur. Givetvis skiter slutet på detta. Har jag nämnt att jag verkligen, verkligen avskyr slutet?

Nej, jag har kämpat med Ingenting att se. Jag önskar att författare och förlag hade tänkt ett extravarv innan de skickade till tryckeriet.