Krig och fred av Leo Tolstoj

Författare: Leo Tolstoj
Originaltitel: Vojna i mir
Översättare: Staffan Skott
Förlag: Albert Bonniers förlag (2006)
Antal sidor: 1090 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Exempel på var den kan köpas i olika format
Inbunden | Adlibris, Bokus, CDON

Krig och fred utspelar sig under Napoleonkrigen och den franska invasionen av Ryssland. Olika adliga familjers liv, kanske särskilt Pierres, Andrejs och Natashas, flätas samman med nationens historia som utspelar sig parallellt med deras liv. Baler och sammankomster blandas med generalers planeringar av strategi, våldsamma slag, och med människors vardagliga passioner.

Tolstojs Krig och fred är en av de där klassikerna som är lite smått ökända, främst för sin tjocklek och sitt stora persongalleri. Jag har gjort ett tidigare försök att läsa denna, som tydligen är ursprungsversionen och därmed skiljer sig från den andra, troligen mer kända, versionen, och gav upp för att jag tyckte att den var tungläst. Nu gick det till sist vägen och om jag är glad att jag till sist har fått den läst.

Jag fastnar för Tolstojs skildringar av karaktärerna i Krig och fred. Visst är det lite väl många kvinnor vid Anna att hålla reda på, men det vägs upp av fantastiska beskrivningar av Heléne och Lisa, eller personporträtt av den idealistiska Pierre, den cyniska furst Andrej och den förtrollande Natasha. Samspelet karaktärerna trollbinder och förtjusar.

Det är skildringarna av livet i societeten som jag tycker särskilt förtjust i. Krig och fred skildrar det lite smått löjliga spel som kan uppstå inom aristokratin, där folk i närmast ruinerar sig för att upprätthålla skenet av sig själva. Jag önskar bara att jag visste mer om rysk kultur och historia, eftersom det känns som om Tolstoj är en mästare på att skildra den här tiden och att jag går miste om nyanser på grund av min okunskap.

Riktigt tjocka böcker kräver ett stort engagemang och i närmast en förälskelse för att en inte ska fastna under läsningens lopp. Jag är förälskad i Tolstojs sätt att skriva, men inte ens det hindrar mig från att fastna. Ibland känns det som om jag aldrig kommer någon vart. Andra gånger är det de utdragna krigsscenerna som får mig att fastna. Jag brukar skumma sådant, men i Krig och fred finns ett tydligt budskap om att krig inte är ärofyllt eller genialiskt som jag uppskattar.

Krig och fred kräver engagemang och dedikation av sin läsare, men nog är det tusan värt det.