Författare: Steven Rowley Originaltitel: Lily and the Octopus Översättare: Emö Malmberg Förlag: Louise Bäckelin Förlag (2017) Antal sidor: 286 sidor Recensionsexemplar: Nej. Exempel på var den kan köpas i olika format Inbunden | Adlibris, Bokus, CDON Pocket | Adlibris, Bokus, CDON
Ted Flask har hittat den rätta. Den som kommer följa honom genom vått och torrt, och som han inte vill leva utan. Hon heter Lily och är en tolvårig tax. Ted, som är smått neurotisk och aldrig riktigt fått rätsida på det här med mellanmänskliga relationer, gör allt tillsammans med Lily. Därför blir det förödande när hunden diagnosticeras med en hjärntumör.
Åh, vad jag är kluven till Lily och bläckfisken. Jag läser den uppkrupen i soffan, med min egen pälsboll tryckt mot sidan, med handen mot hennes bröst så att jag känner hennes hjärtslag och hennes tass runt min handled på det sätt som jag kallar ”att hon håller tassen.” Det är en bok som så varmt och innerligt skildrar förhållandet mellan människa och hund. Den där speciella kärleken. Välsignelsen som det är att vinna en hunds kärlek och få dela livet med en hund. Men också det bottenlöst svåra. Det som sliter en itu. När det är dags att fatta det svåra beslutet att skiljas från sin älskling. Jag får stundtals andnöd av att läsa denna bok. Ångesten klöser i mig.
Men så är det den magiska realismen i Lily och bläckfisken. Eller Teds vanföreställningar. Det verkar som om Steven Rowley inte har kunnat bestämma sig för om det är magisk realism han skriver, i vilket fall den inte blir magisk nog, eller om allt är en avancerad uppsättning metaforer som karaktäriserar Teds neuroser. I vilket fall blir det inte riktigt bra. Det känns som om författaren inte har kunnat bestämma sig vad han vill med berättelsen. Som om han inte litade på att den gripande berättelsen om en man och hans älskade hund var tillräckligt, utan han var tvungen att slänga till en gimmick också. Lägg därtill ett typiskt sötsliskigt amerikanskt slut, efter det hjärtekrossande, och mitt intryck av den här boken blir inte helt odelat positivt.
Lily och bläckfisken är en varm skildring av kärleken till en hund, men författaren tycks inte lita på sin historia och slänger till attribut som inte riktigt stärker helheten.
Det var nog ungefär så jag kände också, även om jag kanske inte kunde sätta ord på det. För mig hade den varit mycket mer berörande utan de där vanföreställningarna som jag bara tyckte var löjliga.
Nej, jag gillade dem heller inte. Kanske om det hade känts mer magiskt, men nu kändes det mer som orealistiska vanföreställningar.