Författare: Poppy Z. Brite
Förlag: Dell (1993)
Antal sidor: 356 sidor
Recensionsexemplar: Nej
I Missing Mile samlas nattens barn på en nattklubb, för att finna gemenskap. Där finns Ghost, som ser mer än vad andra ser. Ann, som längtar efter kärlek, och Nothing, som söker efter sig själv och som upptäckt sanningen om sitt ursprung. Andra kommer också till Missing Mile ikväll: Twig, Molochai och den förföriska Zillah, som alla är på jakt för att släcka sin uråldriga törst efter blod. De finner det i Ann och Nothing. Ghost ger sig av på en vild jakt till New Orleans och pressar sina krafter till det ytterst för att rädda Ann från sina nya följeslagare. Och Nothing från sig själv…
Oavsett vad man tycker om Anne Rice författarskap (som jag personligen älskar, höga toppar och djupa dalar till trots), så måste man erkänna att hon onekligen har satt sin prägel på vampyrgenren. Lost Souls äger en uppenbar skuld till hennes författarskap med sitt målande, detaljerade språk och valet att låta stor del av handlingen utspela sig i Rice älskade New Orleans.
Men där slutar likheterna. I Lost Souls fick inga grubblande, romantiska vampyrer som plågas av sin hunger efter blod. Här finns istället vampyrer som groteskt frossar i sitt eget begär efter blod, som söker nästa kick i jakten, i drogerna. Det finns olika typer av vampyrer. De som har huggtänder och inte tål solljus, som är de äldre. Och de yngre som utvecklats enligt evolutionens lagar för att röra sig bland människor i solljus.
Lost Souls innehåller ett fascinerande persongalleri. Nothing, en pojke som aldrig har känt sig hemma någonstans och som nu söker efter denna plats. Den vackra, men skoningslösa Zillah som är vad Nothing finner, evigt flankerad av sina inte alltför smarta hantlangare Twig och Molochai. Den äldre vampyren Christian, som varit ensam så länge och nu längtar efter gemenskap. Människorna Ghost och Steve dras ofrivilligt in i deras omloppsbana. Ghost har alltid sett lite mer än andra människor. Han är kanske den mest sympatiska karaktären i hela boken. Den enda karaktär som kanske inte är lika vältecknad är Ann, bokens mest tragiska figur och enda kvinnliga karaktär front-and-center.
Poppy Z. Brite är en författare inom den gotiska skräckgenren som jag länge varit nyfiken på. Egentligen mer på Exquisite Corpse, som är en romans mellan fiktiva versioner av seriemördarna Dennis Nielsen och Jeffrey Dahmer. Lost Souls rekommenderades dock i Helena Dahlgrens bok, så det blev den jag läste först. För även om det här nästan är för groteskt och makabert för mig, så är det något hypnotiskt över språket och karaktärerna som gör att jag vill ha mer av den här författaren.
Lost Souls kräver en stark mage av läsaren, men med sitt fantastiska språk och levande karaktärer hypnotiserar den läsaren.
